Om du skulle läsa en historisk roman, hur viktigt tycker du att det är att den historiska miljön är bra beskriven och att författaren har läst på ordentligt?

Jag vet att jag kan vara en petimeter och besserwisser. Korrekta detaljer är kanske inte alltid det viktigaste — men det stör mig något gräsligt när författare fuskar med sådant jag tror att jag vet något om. När det gäller detaljer som månens faser kan jag gå och tänka på det länge, men sådana felaktigheter hindrar mig inte från att ta till mig berättelsen. Alternativhistoria är jag också generös med: när folk i Farthing (Jo Walton) dricker en teblandning som i vår verklighet inte fanns förrän några decennier senare, då kan ju det vara en bieffekt av att historien ändå har utvecklats annorlunda. Nu lade jag däremot ifrån mig en bok efter att ha läst 50 sidor, för att jag irriterade mig så mycket på småsaker.

Låt mig förklara. Boken tycks utspela sig i Sverige kring 1900, ungefär. En av personerna arbetar med att tvätta åt folk. Och så tar hon tvättkorgen och går direkt ner till ån och doppar plaggen. Vänta nu! Skulle du inte koka tvätten först? Får du den ren i kallt åvatten? Det där är ju en skjorta, det här får du bakläxa på.

Och så kysser brudgummen bruden vid altaret. Det har aldrig ingått i den svenska vigselritualen, det är något som har införts på senare tid under inflytande av amerikanska filmer.

Tilltalet sedan. Hur kan det växla mellan ”du” och ”ni” i samma mening? Fram och tillbaka?

Flera sådana skeva detaljer får mig att ifrågasätta annat, som annars kanske skulle gått mig förbi utan att jag tänkt på det. Borde till exempel en fattig människa koka fläsket tillsammans med potatisen och sen slå av vattnet? Då flyter ju det fina fettet bort!

Och efter 50 sidor finner jag att jag inte alls njuter av boken, utan har börjat irritera mig på den och läsa den som en jakt på felaktigheter.

Men var ska ribban läggas? Det kommer väl alltid att smyga sig in småfel när någon skriver om en annan tid. Den som vet tillräckligt kan säkert alltid hitta några problem. Kanske är det min läsning som är fel — kräver jag för mycket?

Det är väl på grund av sådan jag tycker att steampunk är så himla mycket roligare än reenactment. Alternativhistoria är roligare än historiska romaner. Fantasin får spelrum, samtidigt som historien kan behandlas med respekt (i bästa fall).