Nu är jag framme vid sista delen av min reseberättelse från Antarktis. Den 3 december 2003 stod jag alltså på sydpolen. Den här texten är skriven för dem som brukade läsa mitt fanzine på den tiden, och förutsätter att läsaren har hört talas om vissa saker: till exempel att jag först skulle fara iväg 2002, men blev stoppad rätt sent på grund av ett medicinskt problem.

Det här skrevs också på en tid när jag led svårt av impostor syndrome (fast jag inte visste att andra hade ett uttryck för det) och det märks.

Dessutom är det hela rätt tråkigt som reportage betraktat. Jag känner att jag blir lite frustrerad över det, och skulle vilja göra det bättre. Men nu var det ett tio år yngre jag som gjorde resan och skrev detta, och det får vi hålla till godo med nu! (Jag har dock censurerat pyttelite, bland annat genom att ta bort namn.)

Jag hade också några lästips bifogade till texten. Jag rekommenderade boken Ice Bound av Jerri Nielsen, och Antarctica av Kim Stanley Robinson, samt observerade att det finns en reseguide från Lonely Planet. Förutom det tycker jag nu som då att southpolestation.com är ett måste för den som vill veta något om just Amundsen-Scott-stationen på sydpolen.

Jag med Amundsen-Scott-stationen i bakgrunden. December 2003.

Jag med Amundsen-Scott-stationen i bakgrunden. December 2003.

Vad jag upplevde och gjorde

När jag kom till polen var jag i ganska dålig mental form. Efter den förra besvikelsen, när jag inte fick åka dit, vågade jag inte riktigt tro på att det skulle hända. Jag oroade mig för allt som skulle kunna gå snett. Mest av allt oroade jag mig för hur min kropp, som på senare år visat sig mindre robust än jag alltid tagit den för, skulle reagera på höjden. Sydpolen befinner sig på en fysiologisk höjd (jämförbart lufttryck) av över 3000 meter, och många som kommer dit får höjdsjuka. Det går ju inte heller att klättra ner en bit, som man kan på ett berg — man är ju på en högplatå som sträcker sig långt bortom horisonten i alla riktningar.

Man får också många varningar om att ta det lugnt och vara uppmärksam på tecken på att man börjar må dåligt. Anställda, till exempel byggarbetare och godsjobbare, får inte börja arbeta förrän efter tre dagar, när de förhoppningsvis ska ha acklimatiserat sig. Vi forskare som kommer dit för några veckor och ska hinna en massa saker under den tiden, vi har inte tid att vara så försiktiga. En dag utan jobb får räcka.

Nu hade jag inte minsta lilla problem. Lite andfådd, men det är ju bara att vänta sig. Obekvämt, men inte värre än så. Jag följde också alla råd om att ta det lugnt och dricka mycket vatten. Första natten var faktiskt lite jobbig just på grund av det — jag fick gå upp på toaletten fyra gånger. (Jag var ändå inte värst, en kille sa att han gick upp 15 gånger.) Det var ändå inte så hemskt, eftersom jag hade tur i rumslotteriet och fick bo i den nya stationen. Bor man i en Jamesway i sommarlägret måste man gå ut för att gå på toaletten.

Att frysa var i alla fall något jag inte hade oroat mig för. Mycket riktigt frös jag aldrig. Temperaturen låg hela tiden mellan -24 och -29 grader, och det är ju ändå temperaturer man känner igen. Med vindkylningseffekt blevd det ju kallare, och det var inte bekvämt att ta av sig mösssan nån längre stund, men jag var aldrig ute så länge i sträck.

I mitt allmänt nojiga tillstånd oroade jag mig lite för att börja jobba också. Det hände nåt skumt med mitt självförtroende förra året, och jag hade glömt att jag faktiskt är rätt snabb på att snappa upp praktiska saker. Några av personerna i kalibreringslaget hade kommit före oss och redan gjort en del, så jag tyckte att jag låg efter.

Den första dagen tillbringade jag mest under kupolen, där jag satt i biblioteket eller i back of science. Datatagningssystemet hade kraschat, så de andra hade inte heller så hemskt mycket att göra. E., kalibreringsledaren, visade mig runt på stationen och på kvällen såg vi Donnie Darko på filmduken i biblioteket.

Första dagen uppenbarade sig konflikterna. En kille som hette M., som har övervintrat på polen för AMANDA och som har en gansak kompromisslös stil, hade egna idéer om hur saker skulle gå till. Han och E. hade helt olika uppfattningaar om vad som bestämts under planeringen av kalibreringskampanjen. E. skulle ju leda och samordna arbetet och tyckte inte att det var så kul att bli ifrågasatt. Dessutom ska M. lämna AMANDA och ville lära upp någobbn i konsten att felsöka detektorn. Det föll på mig att göra det, vilket betydde att kalibreringslaget var kort om folk.

Jag fick alltså ungefär en dags erfarenhet av kalibreringen innan jag började göra något annat. Alltihop var helt OK och funkade rätt bra, så länge M. och E. inte var på samma ställe. Eftersom vi inte kunde felsöka detektorn samtidigt som kalibreringen pågick tog M. och jag nattskiftet. Det är helt normalt att jobba vilka tider på dygnet som helst, eftersom det är dag dygnet runt och mycket ska bli gjort. Jag var rastlös efter flera dagars sysslolöshet och ville verkligen göra något.

Redan när M. gick igenom vad vi skulle göra tyckte jag att det verkade rätt kul. Vi började med att titta igenom monitoreringsdata från detektorn, för att se om vi kunde hitta detektormoduler som knasat ut under arbetet med att uppgradera hårdvaran. När vi hade en lista på kandidater måste vi ta reda på vad som blivit fel — har fotomultiplikatorn rätt högspänning? Är förstärkningen av signalen riktig? Har en kabel hamnat i fel kontakt? Voltmeter, oscilloskop och skruvmejsel, tänger och kontakter. Väldigt handfast. Det visade sig faktiskt vara riktigt skoj.

Det fortsatte vara svårt att sova, och vi jobbade ganska mycket. Jag kände mig snart väldigt desorienterad, men på ett rätt behagligt sätt. Jag vaknade på skumma tider och visste inte vilken sida av dygnet jag befann mig, eller steg ut ur en byggnad och kände det där ögonblicket av förvirring när skuggorna flyttat sig åt fel håll. Speedad, fullt sysselsatt och engagerad i det jag höll på med, pigg på ett skumt sätt i solsken dygnet runt och med otillräcklig sömn.

Fläckvis fritid ägnades åt att sitta i matsalen och prata, eller skriva epost och vykort i back of science. Man fick passa på att kommunicera med omvärlden när satelliterna var uppe. Det fanns ju andra sociala aktiviteter också. En av våra nuvarande övervintrare bjöd in folk till sitt högteknologiskt utrustade rum där han visade film, men det passade oftast inte så bra med mina tider. Efter lite mer än en vecka tyckte Manuel, som var en atmosfärforskare jag lärde känna när vi tillsammans väntade på planet från McMurdo, att jag skulle hänga med på slushy-party. Det är en gammal tradition att renluftslaboratoriet varje fredag bjuder in till fest, där man blandar drinkar med jordens renaste snö. Det var kul, och efter det sov jag för första gången sex timmar i sträck.

Detta var festhelgen. E. tyckte att vi hade jobbat tillräckligt och skulle få en dag ledigt, och dagen efter slushies var det disco-partaj i sommarlägret. Det fanns en Jamesway som funkade som salong och vardagsrum, och där spelades nu äkta 70-talsdisco och såldes smakfri öl. Folk hade klätt ut sig i discostil, men det var inte många som dansade när vi kom dit. Efter bara ett kort tag tröttnade Marc. Han blir arg av glad musik, sade han, och gick till baren under kupolen istället. Det dröjde inte länge innan vi också ledsnade på den ensidigt klämmiga musiken och följde efter. I baren var det hårdrocksröj, och vi amandroider dansade nästan konstant i säkert sex timmar — hon var i alla fall fyra på morgonen när vi lämnade stället. Party! Tydligen lufte stämningen på discot efter midnatt, men vi hade så kul där vi var att vi inte ville gå tillbaka.

Efter en vecka på polen kände jag mig otroligt uppåt och energisk. Lite klantig kan man ju bli av sömnbrist och syrebrist, men jag var mer ivrig att göra saker och mer nöjd med vad jag gjorde än på länge, länge innan den här resan.

Det är ju så det ska vara! Arbete ska vara nåt man gör för att man vill ha saker gjorda, inte nåt man är hetsad och tvungen till, som man ska göra för att visa sig duktig eller enbart för att man måste ha pengar att leva på. Livet blir så konstigt när man inte får lov att leva, utan måste jaga omkring och försvara sin rät att räknas och få vara med.

Jag har alltid sagt att livet är för mycket värt för att slösas bort i ekorrhjul, och att jag därför inte tänker prioritera pengar. Så har jag också valt en bransch där man inte kan räkna med att tjäna väldigt mycket — men därmed inte sagt att det nödvändigtvis blir lugnare och mer mänskligt. Det går nog att vara doktorand på ett värdigt sätt, men själv har jag fått en åkomma som går ut på att jag hela tiden känner mig osäker på om jag gör skäl för min lön och om jag gör bra nog ifrån mig. Kommer jag att bli klar i tid? Kommer jag att kunna göra en så bra avhandling som jag vill? Gör jag verkligen det bästa av min faktiskt väldigt bra handledning? Är det verkligen normalt att ligga efter med kurspoängen på det här sättet? Det gnager och nöter på mig, och ingenting blir roligt. Jag fattar dumma beslut och gör saker för att försöka hålla skenet uppe och inte för att åstadkomma något som jag tycker är intressant, riktigt eller bra. Och så blir saker värre och värre, åtminstone från insidan sett. Ju mer stressad jag känner mig, desto sämre gör jag ifrån mig, och jag har ingen aning om hur jag ska bryta cirkeln.

Här vid världens ände släppte alla konstiga spänningar och perspektivet vreds till här och nu. Ett radikalt miljöombyte verkar kunna påminna en om vad det här med att vara människa egentligen går ut på.

Det var ett väldigt pusslande med platserna på utgående flyg före jul, så det slutade med att jag fick lämna polen tre dagar tidigare än det ursprungliga schemat sade. Vi hann färdigt med allt som skulle göras (i alla fall enligt E.s plan), så det gjorde inget.

Jag hade inte haft nåt emot att stanna längre, för jag mådde så bra och gillade människorna. Det kändes lite kort.

Samtidigt fanns det en person hemma som jag saknade och ville fira jul med.

Så jag for hem. Det bästa med schemaändringen var att jag fick fyra dagar i sommargrönskan på Nya Zeeland innan det var dags för den långa resan runt jorden. Det var kul, men det är en helt annan historia som jag kanske berättar en annan gång. På julaftons eftermiddag kom jag till Arlanda.

***

Nu är jag tillbaka i Upsala. Alla frågar hur det var, hur jag har haft det, hur det känns att vara hemma igen. Svaren faller så platt. Hur ska jag kunna prata om det här, i två meningar tala om att det var en massa bra som jag inte väntat mig. Jag ville se sydpolen, jag fick som bonus en personlighetsförändring. Nej, det går inte att berätta.

*

Och nej, jag såg inte en enda shoggoth, men däremot pingviner och sälar. Nej, de bor inte på polen, för där finns inget att äta. Jag såg dem i McMurdo, närmare öppet vatten.