Det här inlägget är en del av Feministbibliotekets helg om feministisk science fiction. För att inte hamna i samma saker som andra skriver tänkte jag göra lite personliga reflektioner genom sf-exempel, snarare än att skriva en ren text som redogör för feministisk science fiction.

Eftersom jag har identifierat mig som science fiction-läsare sen jag var cirka tolv år gammal har mycket av det jag har tänkt om sånt här också filtrerats genom sf.

Det som fick mig att börja leta efter sf och bli intresserad av att läsa mer sånt var Robert Heinlein. Hans ungdomsböcker från 50-talet funkade fortfarande väldigt bra, och jag är väldigt lättflirtad av berättelser där smarta ungdomar klarar sig bra med hjälp av hjärna och kunskaper. Men när jag läste Podkayne of Mars fanns där en massa obekväma saker, som det tog mig några år att riktigt förstå.

Podkayne är en tjej som vill bli rymdpilot. Men hon ägnar väldigt mycket tid åt att manövrera männens värld. Jag blev arg på att hon låtsades lära sig differentialkalkyl av en kille, för att ställa sig in hos honom — trots att hon egentligen kunde det bättre än han. Jag blev arg för att hon verkade se det som ett problem att kunna vara smart och kompetent och ändå få en kille att tycka om henne.

Det är verkligen männens värld, den här framtiden. Och Podkaynes sätt att tackla det här var inte något jag ville identifiera mig med.

Men det här med kvinnor i männens värld har fler obekväma sidor, som kanske inte är så tydliga hos just Podkayne.

I Snow Crash av Neal Stephenson har vi Y.T., en supercool tonåring som surfar efter fordon på rullskridskor. Hon är så otroligt häftig, och jag blev riktigt besviken över att hon skulle gå i säng med den betydligt äldre och inte alls snygge Raven. (Även om det inte blir så bra för honom…) Det känns som ett svek när de coola och häftiga tjejerna skrivs som sexuellt tillgängliga för medelålders män. I alla fall när det är en del av ett mönster. Och det förstör verkligen för min identifikation med hjältinnan, kan man säga!

(Minns en diskussion om detta för ett antal år sedan, då någon — Thette? — identifierade en lång rad exempel på sf där unga kvinnor har sex med mycket äldre män.)

Men det är alltför ofta så i sf, precis som i mycket av vår kultur i allmänhet. Långtifrån alltid — det finns mycket jättebra science fiction — men tillräckligt ofta för att det ska vara irriterande: kvinnor kan vara med, men de är exceptionella på något vis. Att vara kvinna är en speciell egenskap, som måste motiveras, medan normalfallet är att vara man.

Det är väldigt bra att det numera finns en aktiv diskussion om sådana saker inom sf-fältet. Och att det finns så många väldigt bra författare, som kan skriva kvinnliga personer utan att falla i de här gamla fällorna. Och till och med ställa lite svårare frågor om vad det här med kön och kvinnlighet och så vidare egentligen är för något.

Själv tycker jag att Donna Haraway är rätt svårbegriplig, men det är ingen tvekan om att hennes A Cyborg Manifesto har gett avtryck i populärkulturen och i science fiction.

Och jag tycker ofta att berättelser om kvinnliga robotar eller cyborger är väldigt bra och intressanta på många olika sätt. Jag vill passa på att rekommendera tre stycken.

The Alchemy of Stone av Ekaterina Sedia handlar om en mekanisk kvinna, som drivs av ett urverk. Hon är ”emanciperad” och har ett eget företag och ett eget liv. Däremot har hon inte nyckeln till sitt eget hjärta, nyckeln som drar upp hennes mekanism och som hon måste ha tillgång till för att inte stanna. Den behåller hennes tillverkare.

Keeping it Real och dess uppföljare i serien Quantum Gravity av Justina Robson. Huvudpersonen är en cyborg med extra krafter, som kämpar mycket med att komma tillrätta med sin egen nya kropp och det den gör med hennes identitet — samtidigt som det händer en massa omvälvningar i en värld som plötsligt ligger vägg i vägg med en rad andra, befolkade av alver och demoner med mera.

vN av Madeline Ashby kontrasterar livet som robot (”von Neumann”, de är nämligen självreplikerande) med livet som människa. Den belyser många frågor om privilegium och liknande. Och tacklar det här med robotars inbyggda skydd för att inte skada människor på ett mycket mer sofistikerat sätt än Isaac Asimov gjorde.

Hur som helst verkar vi vara på väg i en allmänt bra riktning. Aldrig mer sådana baksidestexter som på min 60-talsutgåva av Podkayne of Mars (nästintill obegriplig och väldigt ostig):

Tomorrow’s answer to the
anti-missile-missile
PODKAYNE OF MARS
An interplanetary bombshell
who rocked the constellations
when she invaded the
Venus Hilton
and attacked the
mighty mechanical men
with a strange, overpowering blast
of highly explosive
Sex Appeal.