Här fortsätter jag min återpublicering av min gamla reseberättelse från min färd till sydpolen för tio år sedan. Jag känner att jag har blivit bättre på att skriva sedan dess! Det här är kanske den träigaste biten, men ändå. I det här avsnittet beskriver jag lite om själva geografin på platsen. Jag hänvisar i texten till en planritning, som jag tyvärr inte har kommit mig för att scanna, men bilder från den säsongen när jag var där finns på southpolestation.com, kolla på dem också!

Men hur ser det ut?

Nu ska jag ta två steg tillbaka från min upplevelse av polen och berätta vad som finns där och hur det ser ut. Eftersom det är väldigt svårt (tycker åtminstone jag) att göra sig en inre karta utifrån instruktioner om vad som står till höger om vad och bakom något annat tar jag med ett par översiktskartor.

När man kommer ut från flygplanet kan man se sommarlägret till höger, hitom den upphöjda luckan, ”El Dorm”, och både närmare och längre bort massor av lastpallar med prylar. Man behöver inte täcka över sakerna eftersom det nästan aldrig snöar. Innanför brandgula staket är byggarbetare sysselsatta med etapp två av den nya stationsbyggnaden, och lite längre bort ser man välvda gångar med metalltak, där kraftverket och alla skotrar och maskiner bor. På andra sidan dessa kan man skymta kupolen, den gamla stationen. Bortom byggnaderna och på andra sidan landningsbanan sträcker sig isslätten åt alla håll till horisonten, täckt av sastrugi, som hårda vågor i snön. Över alltsammans skiner solen dygnet runt.

I sommarlägret bor folk i en sorts tält med trägavlar som kallas Jamesway, samlade i en liten förort med namnet Alti Meadows. Under sommarmånaderna är det mycket folk på plats, och alla får inte plats inomhus. Det finns bostäder under den gamla kupolen och i den nya stationen förutom det upphöjda logementet.

Den nya stationen svävar på sina pelare över slätten och påminner lite om ett stort rymdskepp. Den första etappen har tagits i bruk och är så fräsch och bekväm att det nästan känns oförskämt. Matsalen har stora fönster med utsikt över den geografiska och den ceremoniella sydpolen och laboratorierna någon kilometer bort. Där finns en bastu och en tvättstuga som inte funkar ännu, och lokaler för kommunikationsavdelningen som ännu inte tagits i bruk, men sov- och badrummen fungerar redan.

I ena änden av byggnaden står vad som på planritningarna kallas ”vertical tower” (vad är ett horisontellt torn?) men som i dagligt tal kallas ölburken. Tornet är inte isolerat och har bara tunna väggar av korrugerad plåt, men det kan ändå bli tö där inne när solen ligger på och arbete pågår inuti. Där finns en varuhiss och trappor, och går man ner till botten kan man följa en kulvert under isen in till den gamla stationen under kupolen.

På utsidan, över ingången till tornet, hänger ett grishuvud monterat som en trofé på en träplatta. Om jag förstår saken rätt är detta den gris som grillades hel under vintern 1999 och som orsakade det mest berömda utropet någonsin i stationens interna kommunikationsanläggning: ”Help, help! The pig is on fire!”. Det var faktiskt en amandroid som låg bakom det (se IceBound).

När den nya stationen är flott och fräsch är den gamla dunkel och romantisk. Under kupolen råder skymning även denna tid på året. Byggnaderna är murrigt rödorange klossar, förvånansvärt små, och överallt står kartonger med djupfryst mat. I taket växer koralliknande iskristaller.

Här har folk levt året runt i decennier. Matsalen är borta numera, flyttad till den nya stationen, och i stället finns ett gym. Samma byggnad hyser baren, och utanför står en liten rabatt av plastblommor innanför ett rött staket. En annan byggnad rymmer comms (kommunikation), och på övervåningen buti, bibliotek och biljardrum. Den tredje klossen är vetenskapsbyggnad, med avläsning av kontroller för diverse instrument. På baksidan har AMANDA ett rum, som kallas ”back of science”. Vi får massor av skäll av folk som sover på övervåningen för att vi inte stänger dörrarna tillräckligt tyst.

Följer man en annan underjordisk gång kommer man till SKyLab, en orangeröd kloss utanför kupolen. På översta våningen finns en pytteliten salong full av musikinstrument och tomma ölburkar. Där repar det lokala bandet.

Rakt ut genom huvudporten i kupolen kommer man till själva sydpolen. Det förvirrande är att det finns två polmarkörer — en ceremoniell, med den berömda spegelbollen omgiven av flaggor, och en som flyttas varje år för att faktiskt visa var den geografiska polen är. Alltihop ligger ju på en glaciär, som i sakta mak flyter fram över kontinenten. Det handlar om ett par meter om året.

Det finns ytterligare ett par platser man kan ta sig till, som renluftslaboratoriet, ARO, och astronomibyggnaderna i den mörka sektorn. Ett utflyktsmål finns också bortom ena änden av landningsbanan, där ett gammalt störtat flygplan ligger begravt. Det grävs ut, så att man kan klättra ner och titta in. Med tanke på att landskapet är minst sagt enformigt tar man glatt emot vad sevärdheter som bjuds. För övrigt är mycket av landskapet förbjudet området, för att man inte ska störa forskningen eller ramla ner i nåt hål i den gamla begravda stationen från 50-talet.

Det finns så mycket mer man skulle kunna säga, om till exempel väder och klimat, lokala seder och bruk, hur man lever och arbetar. På något sätt måste jag begränsa mig, så jag fortsätter med den mer subjektiva berättelsen, och hänvisar till litteraturen för hårda fakta.

(Forsättning följer: Vad jag upplevde och gjorde.)