Idag (23 november 2013) är det precis 10 år sedan jag for iväg på min resa till sydpolen, där jag gjorde lite jobb för min avhandling. Poängen med att skicka doktorander dit till detektorn på polen var dels att det behövdes någon som tog hand om en del praktiska tester och underhåll, och dels att det är bra för experimentalister att få en grundlig förståelse för själva apparaten som vi använder. Annars satt vi ju bara på andra sidan jorden och tog emot data, men för att analysera den är det rätt viktigt att begripa hur själva insamlingen av signalerna fungerar.

Självklart är en sådan resa också en upplevelse för livet. Och självklart skrev jag om min resa i mitt fanzine när jag kom hem. Jag tänker fira jubileet med att köra en repris av den här reseskildringen här på bloggen!

Ibland säger jag att jag var på sydpolen i en månad, men det är faktiskt inte sant. Resan varade en månad, men på själva polen var jag i två veckor. Så här såg schemat ut:

23 nov lämnar Sverige
27 nov kommer till McMurdo, Antarktis
3 dec står på sydpolen
17-18 dec lämnar isen
23 dec lyfter från Nya Zeeland på väg hem

Här kommer nu första avsnittet av min gamla text.

Oredigerad.

Det kliar i fingrarna på mig att förbättra den, men det finns också en poäng med att den får stå som den var. Jag lägger till en ordlista i slutet!

Jag med Amundsen-Scott-stationen i bakgrunden. December 2003.

Jag med Amundsen-Scott-stationen i bakgrunden. December 2003.

Till sydpolen och tillbaka igen, del 1

Tillbaka i Nya Zeeland efter tre veckor på isen. Bedövad av sinnesintryck, hög på syre, förvånad över nattens mörker, går jag omkring med ett ständigt leende i två dagar. Hur ska det kännas för en övervintrare, som återvänder till världen efter ett år?

Många säger att upplevelsen av Antarktis förändrar dem, påverkar dem någonstans på djupet. Folk blir förälskade i kontinenten och gör allt för att komma tillbaka, andra återvänder gärna hem men upptäcker att de ser världen på ett lite annat sätt. Det är en märkvärdig erfarenhet, även i dagens högteknologiska bekvämlighet.

*

McMurdo, Rossön. Landningsbanan fortfarande på säsongisen, snö i drivor, leriga grusvägar mellan fula små byggnader som liknar containrar och pappkartonger. Åt ena hållet en udde med Scotts Discovery-stuga, åt andra hållet Observation Hill, en toppig grushög krönt med ett träkors. Nästan rakt fram ligger Erebus, vulkanen, med en liten bomullstuss av ånga vid toppen. En ful liten by, med fantastiskt vacker utsikt.

Hur kan folk vara så till sig över ett så trist och sorgligt ställe? Man ser inte en människa, möjligen någon enda som skyndar sig mellan husen. Man vet inte vem det är, för alla ser likadana ut i röda jackor och solglasögon. Men — här är en liten bro över några rörledningar, den ser märklig ut. Poesi, ett ord på varje trappsteg, och något färgglatt som skymtar. Här är en nalle i en plexiglaslåda. Och en taggig boll av trästavar i brokiga färger. Oj! Det bor ett ilsket troll under bron, redo att anfalla med yxa. Den lokala konsten lever.

Nu öppnar jag dörren till en fönsterlös skokartong utan några speciella skyltar eller kännetecken. Gallagher’s. Här dansar man tango! Och instruktören känner jag igen från Herränglägret. När jag säger det får jag hjälpa honom att visa hur lindy hop ser ut, för folk som är swingdansintresserade. De flesta är nybörjare i både tango och swing, och alla verkar ha väldigt kul.

Det är lätt att prata med folk, och alla man möter hälsar. I en liten by med mindre än 1500 invånare där alla delar samma matsal har man snart sett alla ansikten, och alla vet om att man är ny. Här passerar också många förbi, eftersom McMurdo är centrum för all amerikansk verksamhet på kontinenten.

Jag får ett rum i huvudbyggnaden tillsammans med tre tjejer som väntar på att få bege sig upp på Erebus. De har väntat länge, för där är dåligt väder och man kan inte flyga in dem. Jag får också vänta, för först är det Thanksgiving och då är piloterna lediga, och sedan blir det snöstorm. Sex dagar i McMurdo, det var nog för att lära känna en del människor och sprida Elektrubadurmusik till massorna.

Jag blev lite smittad, och tyckte om stället. Något med den mänskliga skalan, och med känslan av att genast få komma in och vara med. En dynamisk plats, full av kreativa människor. Men de gamla veteranerna från polen, våra ”polies”, skakade på huvudet och tyckte att det var för stort, för trångt, för trist och opersonligt.

*

Sypdpolen. Så kom jag också dit, till slut. Jag snubblade ut i solskenet, bländande även med de obligatoriska solglasögonen på, och såg mig förvirrat omkring bland lastpallar med flygbränslefat och kartonger. Kylan var inte så förfärlig. Man fryser inte så lätt i de mängder med kläder man måste ha på sig i planen. ECW – Extremely Cold Weather gear. En stund stod alla och trampade, tills någon tog ledningen och visade vägen in till den stora byggnaden och matsalen där inne.

Fortsättning följer …

Ordförklaring

övervintrare: En person som stannar på polen över vintern, när det inte går att komma varken dit eller därifrån.

säsongis: Is som frusit den här säsongen, där det var öppet vatten på sommaren.

Elektrubadur: ett band som Björn Lindström och jag hade. Synthpop.