Titeln säger hälften, om du minns Cassandra från den grekiska mytologin: hon som vet vad som kommer att hända, men som ingen tror på. Det här är egentligen inget nytt, men det är en väldigt stämningsfull, mardrömsaktig berättelse. Cassandra ser saker inte som de är nu, utan som de kommer att bli.

Jag vet inte riktigt under vilken tid det här utspelar sig, det kan vara andra världskriget eller någon nära framtid — berättelsen känns ganska tidlös. Men det är en konstant katastrof som Cassandra lever i och som de andra inte ser, och det ger det hela en alldeles extra obehaglig ton.

Kort och effektiv.

Den här vann alltså en Hugo 1979, för bästa novell.

Advertisements