Nostalgi. En känsla av att något har gått förlorat, av att det fanns en ljuv och perfekt plats eller stund i det förflutna, och att nutiden inte riktigt kan leva upp till detta.

Jag är misstänksam mot nostalgi. Lika misstänksam som mot allför gulliga saker. ”Jeffty is Five”, den Hugobelönade novellen 1978, inger mig dubbelt obehag. Det första är skräcken i något som blir stelnat, som aldrig förändras. Det onaturliga i Jeffty, pojken som ständigt är fem år. Inte nog med det, han liksom konserverar världen precis omkring sig också. Det andra är en sorts sorg över stackars människor som liksom inte lyckas få ihop sitt liv så att deras nu kan leva upp till det skimrande minnet av det förflutna.

Och så är det något lite läskigt med barn. (Ja, om du undrar: jag har ett ex av Den nya människan. Men jag har inte läst den än.)

Jeffty har bara en enda vän, Daniel. Daniel blir vuxen och har ett eget liv. I hans värld blir det 60-tal, och det finns färg-tv och rockmusik och högljudd reklam. I Jefftys värld är det alltid 40-tal. Amerikanskt 40-tal, med äventyrsshower på radion och fantastiska pulpmagasin och serietidningar. Det är ett fantastiskt skimmer kring detta, och Daniel får vara med. Genom Jeffty får han tillgång till allt det underbara från barndomen. Men Jefftys föräldrar får ta de negativa sidorna av att hållas kvar i det förflutna.

Det är förstås inte just 40-talet som är grejen. Snarare är det barnets perspektiv som är det speciella. Att världen på sätt och vis är enklare, men också på sätt och vis underbarare och mer spännande, sedd genom en femårings blick.

Men det är tragiskt, tänker jag. Min reaktion handlar rätt mycket om min känsla av att det är gott att bli vuxen. Det finns så mycket mer, så mycket som blir bättre av att bli vuxen än av att vara barn. Vem vill vara barn för evigt? Det finns många egenskaper som barn har som är värda att bevara och behålla som vuxen, men det är lömskt det här att glorifiera barndomen. Maktlöshet, dumhet, okunskap, aningslöshet. Allt det där vi kämpar i tonåren för att komma bort ifrån. Det är vad jag tänker på, när jag läser om Jeffty. Det finns inget underbart eller eftersträvansvärt i det.

Själva poängen med barn är förändring, utveckling, växande. Och det är en sådan sak som gör den här novellen stark och obehaglig. Tydligen blev den 1999 utsedd av Locus läsare till den bästa novellen genom tiderna. I min bok är den väl inte riktigt allra bäst, men den lämnar bestående intryck.

Annonser