För en liten stund sen kom jag hem från Stockholm och Nobelmuseet, där jag var på science café om science fiction och vetenskap med Jonas Ramsten. (Undrar förresten varför muséets sida presenterar Jonas Ramsten som ”författare”, när han kanske först och främst är forskare om jag har fattat rätt.)

Det var kul, men jag lärde mig inte så mycket nytt. Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig egentligen — jag har ju sysslat med science fiction rätt länge och läst väldigt mycket även om och kring sf. Bland annat har jag ju läst Möjliga världar, boken som Jonas Ramsten var medredaktör för, och till och med skrivit en sort recension av den i Populär Astronomi.

Där fanns förstås en hel drös inbitna sf-fans på plats. Jag mötte Tomas redan i garderoben, och han pratade med mig om en artikel jag ska skriva till SF Forum. Sen hittade jag Anders Blixt och sen dök ett halvdussin till upp.

Jonas Ramsten höll en liten introduktion, som handlade om hur science fiction och vetenskap/teknik inte är två skilda poler som samtalar med varandra, utan delar av en cirkel — åtminstone tidigt i science fictions tillvaro som självmedveten genre. Han nämnde sådant som hur sf har fungerat som ett verktyg för att skapa ett språk och en begreppsvärld för att tala om framtiden och teknik, och hur många som jobbar med att uppfinna eller formge saker har jobbat med målet att förverkliga förebilder från science fiction.

Jag gillade särskilt några formuleringar, som att science fiction kunde erbjuda en form av ”lustfylld tankelek” som kunde vara klangbotten för att tänka på saker. Också tanken på science fiction som ett ”arkiv av framtidsbilder”, en formulering som kanske använts förr men som just nu slog mig som väldigt fin.

Efter det tog själva samtalet med åhörarna vid. Här känner jag att jag är lite snudd på pinsam, för när jag blir intresserad och entusiastisk över något, och särskilt när jag har en massa egna tankar, då vill jag också prata. Jag hade kunnat kapa hela samtalet, och fastän jag hela tiden sade till mig själv att vara tyst kom jag på mig själv med att räcka upp handen igen. Nåja, det är därför det finns en moderator som fördelar ordet.

En intressant sak var att en del frågor fick svar som delvis motsade det som Jonas Ramsten själv sagt, vilket ju inte är så konstigt — science fiction är inte så enhetlig och strömlinjeformad. Till exempel att han fick lov att komma in på det här med att science fiction ju kanske inte säger så mycket om framtiden som om författarens samtid och dess drömmar och farhågor.

Jag tycker också att det är intressant att samtalet kom in på sådant som spel, och storfilm. Många tar ju del av science fiction-världar främst i form av spel, och det är också en viktig form av berättande. En person i publiken frågade om det inte rentav är problematiskt, eftersom så mycket spel är väldigt våldsamma och det skapar inga positiva framtidsvisioner. Jonas Ramsten svarade med ett exempel på ett experiment där någon gått igenom manus för olika sf-filmer och delat upp manusrader i utopiska, dystopiska och neutrala. De kunde sen blandas och pusslas ihop till nya berättelser — och det blev massvis med mörka och dystra världar, och bara nätt och jämnt en enda positiv. Kanske är det för att det är lättare att framställa spännande film i sådana världar.

Mediet spelar roll för de berättelser som berättas, och inte minst kan det vara så att det spelar in att spel och stora filmer har så många upphovsmän bakom. Jonas Ramsten föreslog att det kan vara så att med fler inblandade blir det mindre science fiction, alltså mindre av extrapolation, spekulation och tankelek. Uppvisandet av tekniken blir den viktigaste sf-markören, istället för idéerna som bokläsande sf-fans är så förtjusta i att framhäva.

Jag tror nästan att det är ett argument för att science fiction som litteratur har ett existensberättigande — nej, en funktion — fortfarande. Och att det är den jag ska gå till för min kick av idéer och spekulation.

Lite tråkigt var det att Jonas Ramsten inte var så inläst på nutida sf-litteratur, för jag tycker att det vore intressant att komma in mer på vad den säger om vår samtid. Men jag antar att det är på sf-kongresserna jag får diskutera det!

En annan sak jag gillade, som kom som ett svar på en fråga, var hans sf-definition. Det är ju ökänt svårt att definiera sf så att alla mblir nöjda, men den här var rätt bra. Science fiction ”synliggör reglerna och lagarna för det man försöker åstadkomma i berättelsen”, det kan vara som magi, men det är ändå ”magi med nån sorts ordning i”.

Annonser