En sf-kongress med 452 medlemmar kommer på sätt och vis att vara 452 olika kongresser. Alla ser vi olika urval av programmet, och träffar olika nya och gamla vänner. Det är därför kongressrapporter är en så Briljant Sak: det låter mig ta del av andras upplevelser. Det gör kongressen lite större, och jag får en glimt av allt det där jag själv inte hann med. Och även den som inte alls var där kan få en del små inblickar i hur det faktiskt var. (Om du inte redan har gjort det rekommenderar jag en titt på Fantastikas sida med länkar till olika rapporter.)

Här kommer några valda fragment av min upplevelse.

1.
— Umm, öh, vi börjar väl. Här sitter jag alltså med Lavie Tidhar, en av våra hedersgäster, som ni nog har märkt.

Hjälp! Jag har ingen aning om vad jag håller på med! Ja, ja, det är ju han som ska prata och säga intressanta saker, så jag behöver bara få honom att säga nåt. Men vad var det nu igen som jag tänkte mig som första fråga? Javisst ja, här står det att jag tänker mig att börja med hans relation till fantastisk litteratur och hur det intresset började.

— Vi kan väl börja med ditt namn. Var kommer det ifrån?

Men det var ju inte alls det jag skulle fråga! Och min engelska låter hemsk. Varför håller jag mig inte till manus? Det blir alltid dåligt när jag börjar improvisera och komma på stickspår … men okej, han verkar ju säga nåt vettigt. Kanske inte alla vet att han är från Israel, det är väl en bra början det med.

Efter några minuter sjunker nervositeten undan och jag börjar tycka att det är trevligt. Han är ganska lätt att få kontakt med, Lavie Tidhar.

Jag har varit på ett otal sf-kongresser, och jag har gjort ett otal intervjuer. Men att intervjua en hedersgäst på en kongress, det är något jag aldrig har gjort.

Dagarna innan har jag bara tänkt på att förbereda intervjun. Läsa ikapp så mycket jag kan av det jag inte hunnit läsa av honom. Titta igenom andra intervjuer, som finns online. Jag har till och med glömt att packa ner utställningen om science fiction-historia jag lovade ha med mig, så den har fått komma hit först idag, på lördagen.

Men när det lossnar är det här ju riktigt kul. Lavie Tidhar berättar om sin relation till nordisk litteratur. Om att läsa Astrid Lindgren på hebreiska, bland annat. Visste förresten att Selma Lagerlöf gjort sitt permanenta avtryck på israeliska barns uppväxt? Jag lyssnar förundrat på hur Lavie Tidhar berättar om den japanska animerade versionen av Nils Holgersson, som sänds i tv dubbad till hebreiska varje sommar.

Han har dock aldrig reflekterat över att det här är en brevidläsningsbok i geografi för skolbarn. Vissa saker har gått förlorade på vägen, men kanske något annat har vunnits istället.

Jag har ingen aning om ifall det är en bra intervju. Men dålig är den nog i alla fall inte.

2.
Jo Walton är ju fantastisk. Jag missar tyvärr de flesta av hennes programpunkter, men jag hör hennes föredrag och frågestund, och ser större delen av världsbyggarpanelen. Jag vill också vara så beläst som hon. Med tanke på att jag bara läser ungefär en tiondel så många böcker som hon lär det aldrig bli riktigt så. Men ändå.

Karin Tidbeck är också fantastisk. Glad att jag har sett henne förr, för jag missar henne nästan helt här på Fantastika. Fast jag passar på att prata med henne lite på söndagen, när vi träffas i fiket. Hon är så ruskigt trevlig också. Det känns som om jag känner henne, fastän vi bara har träffats några få gånger.

I största allmänhet känns det som om jag irrar omkring och smådonar med allt möjligt, och inte alls ser mycket av programmet. Det som är bra med att ha varit på många kongresser är att jag inte blir stressad av känslan att jag missar saker.

Det hade varit kul att se intervjun med Johan Anglemark i alla fall. Han såg väldigt glad ut efteråt, och tyckte att han fått roliga frågor — kanske lite överraskande saker.

3.
Hela kongressen går jag och liksom hukar mig lite, beredd att ta emot utskällningen för att barnen har ställt till med något. De är visserligen väldigt snälla, men de är ju barn. Lillen är inte mer än fyra år. Men jag vill gärna låta dem få pröva att klara sig själva litegrann och göra sin grej. Det är sådant de lär sig på, att ta ansvar och hänsyn och allt.

Så jag ger dem små tråkiga förmaningstal, och så släpper jag dem lösa i Dieselverkstan. Och så sitter jag ytterst på bänkraden när jag lyssnar på programmet, hela tiden beredd att kasta mig ut och avstyra någon katastrof.

Men katastrofen uteblir. Tror jag. På något sätt förväntar jag mig fortfarande att förebråelserna ska komma. Men samtidigt är jag väldigt stolt över mina trygga, modiga och roliga barn som ger sig ut i främmande omgivning och roar sig själva.

I grund och botten tycker jag att det är fantastiskt bra för barn att kunna få bara med i vuxna sammanhang, att inte stängas in i en barnvärld och hållas utom synhåll tills de blir vuxna. Fast det är ganska jobbigt också. För i en vuxenvärld måste barnen spela efter spelregler som de inte alltid är mogna för, och det är vi föräldrar som har ansvaret för att barnen inte gör något dumt.

Egentligen hade vi tänkt fega ur helt, och lämna bort dem till lämplig morbror eller farbror under helgen. Men släktingar kan boka utlandsresor, eller bli sjuka, eller i största allmänhet ha egna liv att ta hand om. Och det är ändå roligare att ha med familjen än att säga till maken att stanna hemma med barnen, så då blev det så att de fick följa med.

De känner ju rätt många här, och det hjälper. Flera som kan hjälpa, och förmana om det behövs.

4.
Vi vann!

Steampunkfestivalen vinner omröstningen om att få bli nästa års Swecon.

Confetti är en god motståndare, och det är rätt häftigt att Club Cosmos firar 60-årsjubilieum. Men vår kongress är så unik och så speciell att jag med gott samvete kan uppmana folk att rösta på oss ändå. Det kanske aldrig kommer att hända igen, att en sf-kongress hålls på ett museum, och integrerad i museets program.

5.
Det här är första gången jag har ätit hotellfrukost i steampunkstass. Jag har glömt mina vanliga kläder i gopherhålan på lördagskvällen.

Vi hade ju egentligen inte alls planerat att stanna över natten. Men det var så trist att behöva gå tidigt, särskilt på lördagen. Och ifall barnen skulle orka upp igen, så att Ante över huvud taget skulle kunna vara med på söndagen, då skulle han vara tvungen att ge sig av riktigt tidigt.

Så vi hugger ett hotellrum. Det är skönt att kunna improvisera ibland. Fast efter det har vi inte mycket pengar kvar alls, måste rentav låna för att äta mat på vägen hem. Det säger kanske lite om våra prioriteringar, att vi tyckte det var värt det.

Vi kunde ju passa på att sitta uppe i hotellbaren till klockan tre, som visst en del gör. Men jag är ingen nattmänniska riktigt, och går bara förbi och pratar lite med några få personer som jag inte sett på länge.

Men så får jag gå och lägga mig utan att borsta tänderna, och stiga upp och klä på mig väst och knäbyxor av modell cykeldräkt. Kaffe och lyxfrukost bland yrvakna fans och författare är dock inte helt fel.

6.
— Jag gillar inte steampunk, säger Lavie Tidhar.

— Men du har ju skrivit steampunk?

— Ja, men det var en olyckshändelse …

Lavie Tidhar ser lite besvärad ut. Men så, en stund senare kommer han plötsligt ihåg att han ju håller på att skriva steampunk igen. Nästa år kommer hans Adler, en serie (graphic novel) där han tar sin revansch på de idiotiska Sherlock Holmes-manusförfattare som förminskar Irene Adler.

Det är så där med steampunk, det finns en massa ambivalens.

Alla gillar inte steampunk, det är väl inte så konstigt. Men det finns väldigt många ingångar till det hela.

Många personer verkar ha väldigt bestämda åsikter om vad steampunk är och inte är, och de där uppfattningarna stämmer inte alltid så värst bra överens. Det är rätt intressant.

Här går jag omkring och är någon sorts officiell steampunk-ambassadör, och ska samla allas steampunkintresse till Steampunkfestival. Det är förstås inte alla sidor av steampunk som jag är så värst imponerad av själv, men jag försöker tona ner min kritiska sida. Jag vill inte förringa någon annans passion, det skulle ju vara rätt dumt. Jag tycker om att det finns människor som fascineras av andra saker än jag, och alltid finns det någon beröringspunkt. Kul att samlas och hitta det som förenar.

Men efter juni 2014, då. Då kanske, kanske att jag kommer att vara lite trött på steampunk. I alla fall vissa sidor av det hela.

Vi håller ett litet party för att puffa för vår festival, på lördagkvällen. Det känns inte så oerhört välbesökt, men när sittplatserna rullass undan är salen så stor att det går att tappa bort ganska många människor i den. Det andra partyt är det finska budet på världskongressen. De är fler än vi, och verkar ha väldigt kul. Men så är ju också en världskongress en rätt stor affär, och jag tycker att de är väldigt coola som tagit sig an en sådan sak. Jag kastar mig fram först av alla för att få betala stödjande medlemskap. Som belöning får jag fusktatueringar av den cyklande isbjörnen, till hela familjen.

Förhoppningsvis får väl också en och annat nyfiken person få svar på sina frågor om vår festival (tillika Swecon!) där och då. Vi vill ju gärna att alla som tycker att steampunk är kul och alla som tycker att sf-kongresser är kul ska komma till Gävle i sommar.

Hoppas att vi ses igen!