Nu har jag kommit fram till berättelser som är skrivna under min egen livstid. ”Tricentennial” vann sin Hugo 1977, och publicerades i juli 1976. Då fanns jag redan.

Joe Haldeman är en riktig bra författare, som jag har höga förväntningar på. Han lever i stort sett upp till det även i ”Tricentennial”, men det saknas något extra. Det här är helt enkelt en novell som gör en snygg berättelse med ingredienser jag känner väldigt väl igen. Det är världsregering, kraftförsörjning från rymden, märkliga kringvandrande stjärnor och planer på stjärnfärder. Och ett slut som också kändes klichéartat. Kanske var den lite mer originell 1976, det har jag svårt att avgöra.

Det är kompetent hanterat och bra skrivet, men inget fantastiskt minnesvärt. Personerna i novellen känns rätt realistiska och intressanta, men i det här korta formatet får jag inte se tillräckligt av dem för att jag ska fastna för dem.