(Det här är är egentligen förra veckans novell i mitt projekt att läsa en Hugo-vinnande novell i veckan, ska se om jag kan komma ikapp.)

1976, när den här novellen vann sin Hugo, är långt efter The Man in the High Castle, Philip K. Dicks berömda alternativhistoria som fick en Hugo 1963 (i romankategorin). Men det känns fortfarande som om alternativhistoria inte riktigt är en etablerad underkategori till science fiction — åtminstone börjar den novellen ”Catch That Zeppelin” med en förklaring som känns lite överflödig för mig, som planterar att det är fråga om alternativa verkligheter.

Egentligen är det en smart liten historia, och det är väl inte Fritz Leibers fel att jag just nu är lite less på Hitler-berättelser. Men den har i alla fall i mina ögon ett stort fel (förutom att det är Hitler nu igen, finns det inga andra historiska personer att snöa in på?), och det är att den gör världsbyggandet i ganska träig dialog. ”Dolph” och hans son sitter på en restaurang i New York och äter tyska specialiteter, medan de pratar om sonens teorier om världshistoriens utveckling. Under samtalet gör de diverse utrop över de osannolika möjligheter som hade kunnat bli verklighet: ”a world of festering hatreds reeling toward a second and worse world war”.

Det blir liksom lite väl mycket, och känns klumpigt.

Cars powered by the danger-fraught combustion of vaporized liquid gasoline!–it almost made me shudder and certainly it was a fantastic thought, yet not altogether beyond the bounds of possibility, I had to admit.

Intressantare är de glimtar vi får av Dolph själv, och hans liv som luftskepsspecialist. Tycker att han själv är vidsynt, men uppvisar också den där sortens välvillig rasism som kanske inte är så oskyldig som den först verkar. Han är helt klart övertygad om sitt eget folks överlägsenhet, även om han godtar de judiska bidragen till den här överlägsenheten, och klappar sig själv på ryggen för han som andra tyskar är så ädel och tolerant. Fast tolerant mot de där andra

The somewhat fewer pedestrians around me still moved quite swiftly, but with a dignity and courtesy largely absent before, with the numerous blackamoors among them quite as well dressed and exuding the same quiet confidence as the Caucasians.

Men de märkliga upplevelserna av överlagrade verkligheter kanske hade gjort större intryck på mig om jag inte precis hade läst Osama av Lavie Tidhar, som gör så mycket mer av det.

Totalintrycket är väl att den här novellen förmodligen kommer att blekna i mitt minne, trots att den på flera sätt är bra.

(Fast jag undrar lite över en detalj. ”I was recollecting the charming American fantasy film King Kong, or as they name it in Sweden, Kong King.” Vadå?)

Advertisements