Vi städade lite i källaren här hemma, och jag hittade en låda med fanzineoriginal. Överst låg papper från Akrostikon, en sf-kongress jag arrangerade i Göteborg 2001. På distans, bara för att jag tyckte att det behövdes kongresser i fler städer. Ibland får jag konstiga idéer.

Det var den första kongress som hade ordnats i Göteborg på ganska många år. Liten och mysig, den hade ungefär 70 medlemmar. Hedersgäster var Lars Jakobsson och Pål Eggert.

Jag får nästan lite ont i magen när jag tar upp och tittar på de här papperen. Det var en fruktansvärt jobbig process att ordna det där, ett projekt som liksom växte hela tiden. Det var dessutom min första termin som doktorand, och bara ett par månader innan vi skulle gifta oss. Jag tror att det knäckte min hälsa.

Jag hade inte mycket kontakt med Club Cosmos (och den kontakt jag hade resulterade i att jag blev utskälld för att jag inte visste hur jag skulle förhandla om en text med textproffs). Ännu värre: jag visste inte riktigt hur jag skulle få den oerfarna arrangörskommittén att fungera, på distans och allt, vilket ledde till att jag gjorde väldigt mycket av jobbet själv.

Under flera veckor sov jag illa, de två sista veckorna var jag uppe varje natt och gjorde att göra-listor. Jag tappade aptiten — det brukar inte ens hända mig när jag är sjuk. Men jag stretade envist på, för jag hade ju lovat att det skulle bli en kongress, och då skulle det banne mig bli en kongress också.

Efteråt var jag lite förvånad över att de flesta verkade ganska nöjda. Men mest av allt ville jag glömma alltihop och inte tänka på det. Jag for hem och fick influensa, hostade och hostade och fick någon sorts astmaliknande tillstånd som höll i sig i flera år. (Jag var på vinterskola i astropartikelfysik i Alperna på vintern sen, och fick en astmaattack när jag var ute ensam på 3000 meters höjd och kilometer från närmaste hus. Det var ungefär det hemskaste jag varit med om.)

Så jag förknippar det här med ganska mycket ångest och elände. Numera tänker jag att det hade varit väldigt bra att lägga ner Akrostikon när jag började märka att det var motigt.

Men nu är jag äldre och klokare, och inte minst väldigt mycket bättre på att tas med folk. Så när Kristin presenterade sin idé om att göra en sf-kongress på järnvägsmuseet i Gävle, och låta den ha tema steampunk, då nappade jag direkt. Det är inte svårt att göra mig entusiastisk över saker. Men dessutom hade jag baktanken att detta skulle kunna vara en sorts terapi för att komma över och få revansch på kongressarrangerandet. Jag tänkte att det blir ett tillfälle att få bevisa för mig själv att jag kan lära mig hantera projekt och driva en kongress utan att bli knäckt. Andra har lyckats, och jag har varit med i flera kongresskommittéer (utan att själv ta någon drivande roll) och vet en del om hur det går till.

Chansen är för övrigt för fin för att missas. Att kombinera sf-kongresserna — den kreativa andan, den sociala atmosfären, och de seriösa samtalen om fantastik — med teknik, historia, hantverk/pyssel och annat skapande mot en bakgrund av tåg och äkta ångmaskiner! Det skulle vara ett evenemang som kunde locka flera olika grupper av människor, som alla kunde få ut något av det hela, om än delvis olika saker. Att ha dessa olika sorters människor på samma ställe skulle vara kul. Jag tänker på nya oväntade möten mellan tangerande intressen, och på själva det mervärde det kan bli att få syn på varandra. Det är kul för vanliga museibesökare att se steampunkare klä upp sig. Det är kul för steampunkare att vistas bland äkta ångmaskiner. Det är kul för sf-fans att ha en anledning att sätta SF/F/H i historiskt perspektiv, och för den delen ges en anledning att djupdyka i steampunklitteraturen och tangerande ämnen. Och det är kul för museifolk att få lite inblick i vad tågtrafik och ångmaskiner har spelat för roller inom litteraturen — inom de berättelser som ändå är en viktig del i att forma hur vi ser på världen.

Vi har det ju så otroligt fint förspänt, med att ligga rätt i tiden, och med att ha ett museum i ryggen som ger oss lokalerna gratis och en massa infrastruktur. Museet gör sin del, och vi gör vår del, och en del saker gör vi tillsammans — och så blir det en sf-kongress inbäddad i en hel Steampunkfestival, med marknad och utställning och förhoppningsvis en del musik och en riktigt festlig bal.

Fast det är inte jättelätt den här gången heller. Mycket annorlunda, men inte lätt.

Mycket handlar nog om att få alla potentiellt intresserade grupper att förstå vad det är vi vill göra, och ha rätt förväntningar. Dessutom måste vi verkligen fundera på vilka förväntningarna är och borde vara. Sf-fans vill ha ett gediget program, en fullständig sf-kongress med alla aspekter på fantastik — det är kul med ett tema, men allt kan inte handla om steampunk i tre dagar. Museibesökare vill kunna se utställningen och ha tillgång till området utan att hyssjas för mycket av dem som vill lyssna på programpunkter. Dessutom måste vi hitta utrymme för praktiska workshops och liknande i ett museums ganska annorlunda lokaler.

Och så det där med balen. Jag vill så gärna ha en festlig bal som höjdpunkt på evenemanget. Med sittning och underhållning och dans och bar. Men det ska såklart finnas lite program för dem som inte vill äta tjusig middag eller dansa. Hur vi ska hantera sammanhållningen av festivalen/kongressen under den här kvällen är också en fråga att fundera på, så att inte några plötsligt blir lämnade utanför.

Jag vill ju bara att alla ska bli nöjda. Ska det vara så svårt?

Hmm.

Men jag tror på det här projektet. Faktiskt.