Omslaget till novellen när den gavs ut som ungdomsbok 1993.

Omslaget till novellen när den gavs ut som ungdomsbok 1993.

”The Ones Who Walk Away from Omelas” fick en Hugo 1974. Den ingår i novellsamlingen The Wind’s Twelve Quarters (på svenska Röster i vinden), som jag läste i en ålder när jag hade mycket lättare att bli djupt drabbad av böcker. Den novellsamlingen var troligen den som fick mig att fatta grejen med noveller, och den betydde väldigt mycket för mig på flera sätt. Ursula Le Guin blev min favoritförfattare, och var det under ett antal år.

Det här är en jättefin novell, och en som jag såg väldigt mycket fram emot att läsa om. Den centrala poängen i den är svår att glömma bort, den kommer jag väldigt väl ihåg. (Den används ofta i diskussioner om etik, och handlar i grunden om problemet att någon eller några blir offer för att andra ska ha det bra.) Stämningen och stilen hade jag däremot inget minne av. Den är ganska distansierat skriven, pratar och resonerar med läsaren.

Men kanske just därför blir jag berörd, nästan lite tårögd faktiskt.

Undrar om jag skulle lämna Omelas? Lever jag egentligen faktiskt i Omelas?

Advertisements