Omslaget till novellen när den gavs ut som ungdomsbok 1993.
Det här är en jättefin novell, och en som jag såg väldigt mycket fram emot att läsa om. Den centrala poängen i den är svår att glömma bort, den kommer jag väldigt väl ihåg. (Den används ofta i diskussioner om etik, och handlar i grunden om problemet att någon eller några blir offer för att andra ska ha det bra.) Stämningen och stilen hade jag däremot inget minne av. Den är ganska distansierat skriven, pratar och resonerar med läsaren.
Men kanske just därför blir jag berörd, nästan lite tårögd faktiskt.
Undrar om jag skulle lämna Omelas? Lever jag egentligen faktiskt i Omelas?
3 kommentarer
Comments feed for this article
måndag 7 oktober 2013 den 3:30 e m
gondica
Denna novell är en av de tre mest betydelsefulla litterära upplevelserna i mitt liv. Jag var i tjugoårsåldern när jag jag läste den första gången och slutet fick mig att kippa efter andan. (Jo, jag är en av dem som lämnar Omelas.) Den distanserade stilen är viktig, tror jag, för att då blir texten ett intelligent reflekterande över ett moraliskt beslut som varje vuxen människa måste fatta.
måndag 21 oktober 2013 den 12:48 e m
Annika
Det är en sådan novell som jag också minns och tänker på ibland, och som dessutom dyker upp i ungefär varannan novellsamling jag läser.
Men jag tänker att det i grund och botten är en hopplös novell, när de enda alternativen är att stanna eller gå. Ingen försöker förändra Omelas, ingen protesterar på något annat sätt än att tyst gå därifrån och välja bort det för sin egen del.
Jag tror att vi på sätt och vis alla lever i Omelas, men jag väljer inte att ställa mig utanför samhället och låta bli att ta del av det, utan att göra det jag kan för att förändra det istället.
måndag 21 oktober 2013 den 3:09 e m
åka
I novellen får jag en känsla av att det är någon sorts magi som balanserar den allmänna lyckan mot barnets olycka. Då finns bara valen att acceptera det, eller ta avstånd från hela Omelas. Men i verkligheten är det ju inte så, det är sant. Värt att tänka på.