Det här är en katastrofberättelse, och en riktigt stämningsfull sådan. Rekommenderas.

Nu: SPOILERVARNING

Sluta läsa här om du inte vill få själva premissen avslöjad.

Jag menar det.

Har alla spoilerfobiker slutat läsa nu?

Okej, då börjar jag.

I den här novellen lyser månen plötsligt alldeles för starkt. Huvudpersonen och hans flickvän inser att det betyder att solen har flammat upp, och de lever några av nattens timmar med förvissningen att de inte kommer att överleva gryningen. I slutet finns det dock visst hopp, åtminstone för just dessa två.

Den här berättelsen liknar en bok av Ben Bova som jag nämnt tidigare — så mycket att jag först tänkte att det var samma berättelse, att kanske romanen When the Sky Burned var en sorts svar på eller utveckling av novellen. Andra har också funderat på det, märkte jag när jag googlade lite — här är en tråd på rec.arts.sf.written, om precis den här frågan. Men kanske har de egentligen ganska lite med varann att göra. Jag är fortfarande lite irriterad på lappländarnas sommarpälsar (se mitt tidigare inlägg), och tänker att den här premissen funkade så bra i den här novellen att den inte vare sig behöver eller håller för att bli en hel roman.

Men vad som var en roligare upptäckt var att Jo Walton har skrivit en dikt som är ett britiskt svar på den här berättelsen (också på rec.arts.sf.written, tänk att jag aldrig kom mig för att börja hänga på usenet när det var där allt hände). Här är hennes egen korta kommentar om det hela.