En sak som ligger mig varmt om hjärtat är det här med att välkomna nykomlingar i olika sammanhang. Jag vill så gärna att alla som upptäcker ett nytt intresse ska kunna vara med och ha kul med dem som redan sysslat med det länge. Ibland är det dock inte så lätt.

Jag började tänka på det här igen när jag lyssnade på första avsnittet av den nya Fake Geek Girlpod. Det här med hur svårt det kan vara att vara ny i ett sammanhang, och den extra tröskeln som det är att inte kunna allt och sen dessutom kanske vara enda tjejen. Det är då risken finns att börja tänka i termer av ”är jag tillräckligt bra/cool/kunnig för att platsa bland grabbarna?” Även om ingen annan skulle säga så.

Det finns uppenbarligen osäkra killar som känner sig hotade av tjejer som invaderar deras intressen och som inte verkar göra saker på samma sätt som de — det är därför den här ”fake geek girl”-diskussionen över huvud taget har funnits. Men de här typerna är troligtvis en mycket liten minoritet. Alla måste ju få börja nånstans, och det skulle vara fånigt om ett intresse skulle behöva bevisas eller försvaras inför andra intresserade.

Men det finns ett problem, som är inbyggt i den mänskliga naturen, och som förstärks av att inte alla nördar är så socialt kompetenta hela tiden (förr var det obligatoriskt för nördar att inte kunna prata med folk, om ni minns). Det är att det är lätt att prata med gamla kompisar, och svårt att prata med nya människor. De som kännt varandra länge pratar med varandra om samma gamla saker, och har sina interna skämt, och så vidare. Det krävs en medveten ansträngning att släppa in nya personer i gamla cirklar.

Och sen blir det inte bättre av den där handskakningsprocessen som tar vid när folk som sysslat länge med något träffas för första gången. När jag möter någon ny som är intresserad av science fiction-litteratur blir det snabbt ett väldigt namedroppande av titlar och författare, bara för att det är så kul att prata med någon som förstår, och det är själva kärnan i nördigheten. Men det här är förstås ett beteende som i grunden är rätt elitistiskt, och för den som inte hänger med i alla svängar ser det väldigt mycket ut som att spänna musklerna och försöka bräcka varandra i att vara värst — ha träffat flest författare eller ha bäst koll på obskyra saker eller vad det nu kan vara. Även om det inte känns som att det är det vi gör.

Jag tror inte att sånt här ska förbjudas eller undvikas, men det är värt att berätta för sina vänner att sånt här lätt kan se ut som en ”I’m geekier than thou”-attityd. Om det blandas upp med generösa portioner av att vara välkomnande och intresserad av den som inte vet allt, så går det bra ändå.