Nu har jag kommit fram till 1970 i mitt Hugoläsprojekt, och den vinnande novellen det året har den blommiga titeln ”Time Considered as a Helix of Semi-Precious Stones”. Både den här titeln och den på förra veckans novell, ”The Beast that Shouted Love at the End of the World”, påminner mig om skeppsnamn i Iain M. Banks Culture-berättelser. Fast de brukar oftast inte vara riktigt så här långa.

Titeln är märklig, och berättelsen är ungefär likadan. Den har det där konstiga persongalleriet som jag känner igen från andra Delany-berättelser, personer som är begåvade men lite konstiga och existerar i samhällets utkant. Huvudpersonen och berättaren är en bedragare och expert på snabba identitetsbyten, en av hans vänner är en Sångare med svåra självskadebeteenden som går barfota och inte verkar byta kläder särskilt ofta alls. Eftersom huvudpersonen byter identitet hela tiden har han (ibland hon) massor av olika namn, även om initialerna alltid är HCE.

Återigen är handlingen inte lika intressant som detaljerna och miljön. Det finns några science fiction-artade företeelser som jag fastnar för, som brottsbekämpning som använder holografiska metoder för att förutsäga framtida händelser. Det finns också lite satir (?) över stordrift inom djurhållningen, och över masskultur — grejen med Sångare är att de trollbinder människor med sin konst och att det är förbjudet att spela in dem eller skriva ner deras texter. De måste upplevas i verkligheten.

Halvädelstenarna i titeln är en sorts kodord som används för att varna eller för att få folks förtroende, och ordet byts ut varje månad. Att hålla koll på orden kan alltså vara ett sätt att hålla reda på tiden.

Tyvärr undrar jag om inte titeln kommer att vara det enda jag minns av den här berättelsen om ett tag.

Annonser