Grunnade lite på det här med te, och kom på att det kunde vara ett kul tema att blogga om. Te och böcker, och matcha dem med varandra lite som folk gör med vin och mat!

En av mina starkaste drivkrafter för att skriva nåt över huvud taget är ju att jag får tänka igenom saker och lära mig lite. Det vore faktiskt kul att veta lite mer om teerna jag dricker.

Jag är en ganska osofistikerad tedrickare. Under åren har jag utvecklat min smak en del, men jag är nog bara marginellt mer tesnobbig än genomsnittet, och jag kan inte särskilt mycket. Det jag dricker mest av är olika svarta teer — men väldigt sällan smaksatta. Jag brygger det för det mesta direkt i koppen på kokande vatten utan att vara särskilt noga med dragningstiden. Jag blir lite nervös av tebloggar, för det hela verkar så väldigt högtidligt och noga. Enligt vissa mått är jag nog en barbar, men å andra sidan finns ju hela spektrat av tedrickare.

Så, kära läsare, det är utgångsläget. Där börjar jag, med ett av mina favoritteer.

När jag frågar efter yunnan på min lokala tebutik får jag ett svart te (FOP — hela blad). Fast egentligen är ju Yunnan en hel provins, där det odlas en massa olika teer sen mer än 2000 år. Svart te har dock bara gjorts där sen 1930-talet. Jag har för mig att jag läst någonstans att svart te började göras i Kina som en exportvara — det som dricks där är ju mest grönt.

Det yunnan-te jag dricker är alltså svart, och inte nån särskilt dyr eller extra fin variant. Jag är inte så bra på att beskriva smaker så jag ska inte ge mig in på några djupa försök med det, men det är ganska milt och får mig att tänka på höst.

farthingYunnan får mig också att tänka på Farthing av Jo Walton. Det här är en mysdeckare, kan man säga, fast i ett alternativt England 1949 som slutit fred med Tyskland (”Peace with Honour”). Lucy kommer från en fin familj, men hon kommer inte så väl överens med de sina. Ett av hennes fel är att hon är gift med en jude. I den här boken tycker Lucy och en del andra sympatiska personer bäst om kinesiskt te, medan de mer konventionella föredrar indiskt te, drucket på traditionellt brittiskt vis.

I had learned to drink tea during the war when sugar was rationed and not to be wasted on young girls. By the time it became readily available again I had learned to like my tea weak, milkless, and unsweetened. This was a taste David and I shared; he said this was the usual way to drink flavored or China teas on the Continent.

Det sägs också i boken att Lucys favoritte är Lady Grey, men jag tror (och Wikipedia bekräftar) att det är en blandning från en mycket senare tid än 1949. Så för mig är det nära till hands att tänka på yunnan som ett passande te för att sympatisera med Lucy i hennes intrigerande familj.