1969 var ett speciellt år. Världskongressen delade ut en särskild Hugo, till Armstrong, Aldrin och Collins ”för den bästa månlandningen någonsin”. Och filmen 2001 belönades som bästa dramatiska framställning.

Det här året var den vinnande novellen ”The Beast that Shouted Love at the End of the World” av Harlan Ellison.

Det är en ganska obehaglig historia. Våld och död och galenskap. Men också ganska svårbegriplig, en novell som kräver lite koncentration. Den är rätt så upphackad, och visar scener från vitt skilda platser i multiversum.

Jag är inte alldeles säker på att jag begrep allt, men det är säkert inte meningen heller. Den centrala grejen är i alla fall att vansinne och våldsamhet är något som skickas från nåt annat ställe och landar på jorden. Det är den sortens novell som liksom ska upplevas, där vad som händer inte är det viktigaste utan hur det känns och vad som händer i läsaren. (Som med den mesta bra läsning egentligen, men det kommer ofta ur fokus eftersom det är handlingen och idéerna som upptar tankarna när boken har lagts åt sidan.)

Ja, där var mitt novellbloggande igång igen efter två veckors semester!