1968 fick Harlan Ellison två Hugo Awards: för bästa novell och bästa dramatiska presentation (Star Trek-avsnittet City on the Edge of Forever). Det är förstås inte det sista vi ser av honom i mitt Hugo-läsprojekt heller — 1969 belönades han också för en novell.

Titeln säger rätt mycket om den här berättelsen. Det känns som skräck. Paranoia, klaustrofobi och en galen världsomspännande dator.

Känslan påminner mig om en gång i gymnasiet, en av de gånger när jag satt och försökte förklara för någon ganska ointresserad person att science fiction är något riktigt bra och intressant (det är en förbannelse jag säkert inte är ensam om att ha lidit av, det där att behöva tråka ut folk i brist på rätt personer att prata med). Jag fick frågan av någon som inte kände igen vad jag pratade om och som nog bara kunde komma ihåg Alien, ifall science fiction inte mest är en sorts skräck. Men oftast är det ju inte så ens i de deppigaste dystopier. Skräck är ett sätt att skriva för att inge en känsla hos läsaren, och det kan förstås användas mot olika bakgrunder. Ändå är skräck inte nåt jag riktigt förstår mig på, och just med sf-elementen funkar det extra illa i min hjärna.

Jag är förstås inte en bra läsare av skräck någonsin. Jag har någon liten analytisk krets inom mig som slår till och försöker hitta luckor och utvägar i en obehaglig situation, och som framför allt riktar in sig på realismen. ”Äh, så där kan det ju inte hända” tänker jag och ser de logiska och logistiska problemen. Uppenbarligen funkar det där med att uppnå en effekt hos mig som läsare, men det är nog inte den effekt som avses. Och jag tänker på science fiction-vis, på hur världen egentligen fungerar.

Alltså. En dator som uppenbarligen kan manipulera materian omkring sig i viss utsträckning, eller åtminstone manipulera sina konstruktörer — den borde väl inte känna sig så instängd? Och det vore smartare att använda människorna till att utvidga sin egen rörlighet och tillgång till världen, istället för att bara utplåna och plåga dem? Det verkar inte rimligt. Mina instinkter klarar inte av suspension of disbelief här.

Hur som helst känns det väldigt mycket som en annan tid att läsa något som nästan handlar om att vara instängd i en virtuell skräckvärld, men som utspelar sig i den fysiska världen. Och där datorn är ett enormt komplex som upptar en stor del av jordskorpans inre. Datorerna var annorlunda 1968.