NeutronStarBookHär har vi ett exempel på riktigt ”hård sf”, rotad i aktuell forskning och vetenskaplig spekulation. Berättelsen utspelar sig i Larry Nivens framtidshistoria i Known Space, och huvudpersonen Beowulf Schaeffer får sitt uppdrag av puppeteers, några av de märkligaste aliens jag nånsin läst om. Men det som jag tycker är särskilt intressant är att den fick en Hugo 1967, bara några månader innan Jocelyn Bell upptäckte den första pulsaren.

En pulsar är alltså en företeelse i universum som skickar ut snabba och mycket regelbundna pulser av radiovågor. I början fanns det faktiskt spekulationer om att det var en utomjordisk civilisation som sände signaler, men ganska snart övergavs den funderingen (här kan du höra Jocelyn Bell själv berätta om hur det gick till). Det fanns flera pulsarer, och alla gav de väldigt täta signaler — den första hade en period på en och en tredjedels sekund. Men sedan upptäcktes några som var mycket snabbare.

Vad i universum kan ge så regelbundna signaler? Det måste vara något som roterar! Det avgörande var upptäckten av en pulsar i mitten av Krabbnebulosan, som pulserade ungefär 30 gånger i sekunden. Men vad, vad kan rotera så snabbt, och samtidigt ge ifrån sig så tydliga signaler? Det enda fenomen som astronomerna kunde tänka sig var en neutronstjärna. Redan i slutet av 1968 var det etablerat. Så den här novellen låg rätt i tiden, kan man säga.

Ända sen 1930-talet hade det funnits spekulationer om neutronstjärnor, rester av döda stjärnor som var så kompakta att protoner och elektroner pressats samman och bildat neutroner, som kan packas mycket tätare än materia normalt kan. Ofantligt tätt faktiskt, så tätt att en neutronstjärna med en massa som en och en halv gånger vår sol är ungefär en mil i diameter.

(En rolig detalj är att det var Fritz Zwicky, känd som mannen som först gjorde mätningar av osynlig massa i galaxkluster (numera känd som mörk materia), som tillsammans med Walter Baade presenterade idén om neutronstjärnor: Cosmic Rays from Super-Novae (1934). De nämner där att de skulle utveckla den här hypotesen ”in another place”, men det har jag inte kunnat hitta just nu.)

Larry Nivens neutronstjärna i novellen roterar ett varv på två och en halv minut, vilket beskrivs som halsbrytande och nästan orimligt hastigt. Och det är det ju, för ett objekt som väger mer än solen! Men verkligheten överträffar dikten.

Själva berättelsen är väl kanske som novell inte riktigt den typ jag själv skulle rösta på. Jag klarar inte att uppnå ”suspension of disbelief” när jag läser om en enmansexpedition till en neutronstjärna, för att undersöka vad som händer om man kommer nära. Känns som ganska uppenbart jobb för en smart teoretiker i sitt bekväma arbetsrum, och inte nåt som man faktiskt börjar med att bara testa ens om det finns möjlighet. Men det skulle ju knappast bli nån berättelse, så okej. Och som klurighetsnovell är den helt okej. Men jag insåg förstås vad som var grejen så fort skeppet blev bundet med nosen mot målet och inte kunde vridas — men det är också en del av poängen, att läsaren kan få känna sig lite smart.

Alltså: typiskt hård sf. Stimulerar mitt intresse för fysiken, men är inte särskilt njutbart som litteratur. Jag börjar leta referenser, för sjutton! Jag uppskattar sånt, men det är ju knappast en historia jag behöver läsa flera gånger. Det är, som jag ser det, både fördelen och problemet med den här sortens hård sf: det krävs en särskild typ av inställning hos läsaren.

Och med detta inlägg har jag faktiskt kommit ikapp med min föresats att blogga om en hugovinnande novell i veckan!