weyr-searchMitt Hugoläsprojekt är inne på volym två, sammanställd i början av 70-talet. Det är fortfarande Isaac Asimov som är redaktör, och han fortsätter med sin stil av mycket personliga kåserier som presenterar författaren till varje verk. För det mesta är det kul, ibland är det lite smålarvigt, och ibland blir det rentav pinsamt. Åtminstone det här som handlar om Anne McCaffrey (som 1968 var första kvinna att få en Hugo Award för ett skönlitterärt verk, nämligen kortromanen Weyr Search. (Den kommer jag inte att skriva om just nu, eftersom jag först tänker läsa alla noveller. Men jag råkade läsa introduktionen.))

Anne McCaffrey is a woman. (Yes she is; you notice it instantly.)

Jo, för vissa sorters författare är inte i första hand författare, eller ens en originell person, utan i första hand sitt kön.

Och det blir inte bättre. Han trasslar in sig mer och mer i det här med de märkliga och exotiska kvinnorna.

Science fiction is far less a man’s world than it used to be as far as the readers are concerned. Walk into any convention these days and the number of shrill young girls fluttering before you (if you are Harlan Ellison) or backing cautiously away (if you are me) is either frightening or fascinating, depending on your point of view. (I am the fascinated type.)

The writers, however, however, are still masculine by a heavy majority. What’s more, they are a particularly sticky type of male, used to dealing with males, and a little perturbed at having to accept a woman on equal basis.

Jo, just det. Kan tänka mig att det kanske var lite knepigt att vara en av de där ”shrill young girls”, och försöka bli tagen på allvar i nån riktig diskussion om science fiction. Bland dessa ”sticky males”. Kul att komma till en kongress och ha två roller att välja på: att försöka kämpa för att få räknas som en av grabbarna, eller att vara söt accessoar. (Mammarollen brukar också finnas tillgänglig, förstås.)

Det gällde visst att ha skinn på näsan där, och bra för oss att somliga hade det och banade väg. Trots att de fick stå ut med att även de vänligt sinnade karlarna kommenterade de yttre tecknen på att de var Mycket Annorlunda:

And then in comes Anne McCaffrey, with snow-white hair and a young face (the hair-color is premature) and Juoesque measurements and utter self-confidence, talking down mere males whenever necessary.

I get along simply marvelousuly well with Annie. Not only am I a ”Women’s Lib” from long before there was one, but I have the most disarming way of goggling at Junoesque measurements which convinces any woman possessing them that I have good taste.

Suck.

Det fanns en tid när jag trodde att det var oundvikligt, det där att folk som inte faller inom stereotypernas ramar måste betraktas och behandlas som kuriositeter.

Men numera börjar jag faktiskt se att det finns alternativ, det går att skapa en kultur där alla i rätt stor grad kan bemötas i första hand som individer och människor. Jag tror att bråket i SFWA (Science Fiction Writers of America) är ett sundhetstecken, ett steg bort ifrån de här jobbiga gamla attityderna. Vi accepterar inte den här skiten.

De snälla och välmenande gubbarna får helt enkelt lära sig att begripa när de är odrägliga.