Det finns en sorts sf från 60-talet som riktigt exploderar i mitt huvud. Det är oftast typiska New Wave-verk. För min inre syn ser allting ut ungefär som riktigt gamla Stålmannen-tidningar, tydliga linjer och pastellig färgskala. Ofta understryks det av språket och berättarstilen. Barefoot in the Head av Brian Aldiss är väl det mest knarkade exemplet (den handlar om hur världen slås i spillror av ett supervapen som ger alla människor en kronisk syratripp). Robert Silverberg gör det där riktigt bra, och Harlan Ellison också.

”‘Repent, Harlequin!’ Said the Ticktockman” fick en Hugo 1966. Den är rätt experimentell i stilen, och effektfull på det sättet. Kanhända är den inte så värst djup, men den funkar väl också som metafor för alla som sätter sig på tvären mot det som är fyrkantigt och alltför noggrannt ordnat. Den handlar om en framtid där all tid är hårt reglerad, och inga avvikelser tillåts. Harlekin är killen som vägrar inrätta sig i mönstret, och som ställer till vansinniga practical jokes som får samhällets rytm att halta till.

Det finns minst en serieversion. Den ser inte alls ut som i mitt huvud. Men häftig på ett annat sätt.

Den här novellen finns också på svenska, i antologin Framtiden inför Rätta. Det är där jag har läst den tidigare, men jag hade märkligt nog inget starkt minne av den. Det var värt att läsa om den igen, tycker jag absolut.