Jag har faktiskt läst en Hugo-belönad novell i veckan, som jag föresatte mig, men jag har inte riktigt hunnit eller tagit mig för att skriva om dem. Så nu får jag skriva ikapp! Tänker mig ett inlägg per novell, fast de får komma ganska tätt nu.

The Star” belönades 1956. Den är en så känd berättelse att den är av den typ som alla förväntas känna till. Drabblecast har haft den i ett poddavsnitt, för den som vill lyssna på den.

Vad ska jag säga? Jag kommer ihåg den här berättelsen rätt väl, men det var kul att läsa om den. Framför allt för den har en mer ambivalent huvudperson än jag mindes det. Han är intressant för att han på de få korta sidorna hinner kännas riktigt mänsklig. Det börjar med att han förklarar sitt tvivel:

I stare at the crucifix that hangs on the cabin wall above the Mark VI Computer, and for the first time in my life I wonder if it is no more than an empty symbol.

Men sedan fortsätter han genomgående att tala med Gud, en Gud som han samtidigt ifrågasätter. Det finns också en beskrivning av hur udda och ifrågasatt han är som jesuit i besättningen på den här forskningsexpeditionen. Ganska inkännande skrivet.

Det andra som jag fäste mig vid var beskrivningen av nebulosan som de besöker. Väldigt fint exempel på hård sf som inte blir trist och träig. Precis som det ofta blir intressantare att läsa om vetenskap när den hängs upp i en mänsklig berättelse (jag menar populärvetenskap nu, förstås, i stil med Matter) funkar hård sf bäst när berättelsen är personligt engagerande och teknobabblet inte tar över. Fint gjort av Clarke här.