När min farfar dog lämnade han efter sig ett bibliotek som inte fick skingras.

Tänk på det lite.

Vi får inte ta bort några böcker. Ingen av farfars söner har plats hemma för hela det obrutna biblioteket. Inget av barnbarnen heller.

Jag är väldigt förtjust i tanken på att bläddra igenom min farfars boksamling, men i praktiken är det här verkligen att stjälpa ett problem i knät på sina efterlevande.

Just nu ligger alltihop travat från golv till tak i två garderober i släktens torp. Igen. För i höstas var det inbrottstjuvar där, och av någon märklig anledning trodde de kanske att det skulle finnas något kul eller värdefullt under travarna, och de hade slängt ut alltsammans på golvet. Kaos och katastrof.

Nu är alltihop återigen travat snyggt, så att det är omöjligt att se böckerna. När vi plockade igenom en del av högarna för att stuva in dem igen suckade jag gång på gång och försökte se var kryphålen finns. Kan vi åtminstone få rensa bort dubletter i pocketutgåva? Och hur är det med praktiska företagshandböcker, cirka 25 år gamla? Och dessa bokklubbsböcker, de borde väl inte räknas till den ”riktiga” boksamlingen.

Det finns ju fina böcker där, klassiker i snygga utgåvor, och en del rariteter. Synd att de ska behöva stuvas undan på det här viset.

Själva bokhyllorna, och resten av biblioteksinredningen, har vi också. Hylldelarna är uppskyfflade ovanpå takbalkarna i ett uthus.

Nu — till slut — finns det faktiskt en plan, som kanske till och med är realistisk, för att få till ett rum som det går att sätta upp bokhyllorna i. Men annars är det här ett eländes elände att stuva och hantera. Jag har väldigt blandade känslor för den här boksamlingen.

Advertisements