Inspirerad av In Another Library har jag nu till slut tagit tag i min idé att läsa igenom alla noveller som vunnit Hugon. När jag bodde i Kanada — där tillgången på sf på antikvariat och loppisar är löjligt god — köpte jag Isaac Asimovs samlingar med alla vinnare i de korta kategorierna (novell, långnovell, kortroman) fram till 1985. Det är alltså alla The Hugo Winners plus den första av The New Hugo Winners. Efter 1997 har det inte getts ut några antologier med vinnarna, och den sista volymen innehåller bara verken fram till 1994. Dit fram kan jag alltså ganska lätt läsa igenom alla, men de som vunnit under mitt vuxna liv blir svårare att söka upp.

hugo_sm

Jag tänkte att jag skulle läsa dem jag redan har under hösten 2009, och sen dess har den första volymen legat i närheten av min säng. Tyvärr har jag aldrig kommit längre än till förordet. Men om jag bestämmer mig för att läsa en novell i veckan och blogga om den, då! Då blir det hanterligt, och jag har ett mål.

Alltså:

”Allamagoosa” av Eric Frank Russell, och Isaac Asimovs förord

Den första gången priser röstades fram och delades ut på Världskongressen var 1953, men kategorierna var inte fastslagna då. Bland annat var det tre illustratörer som belönades, bästa roman var The Demolished Man av Alfred Bester, och Forrest J. Ackerman utsågs till ”#1 Fan Personality”, men det fanns inga priser för litteratur i det korta formatet. Det hela upprepades inte 1954, men 1955, då. Då fanns kategorierna novelette (långnovell) och short story (novell).

Novellen ”Allamagoosa” är nog inget som kommer att etsa sig fast i mitt minne. Det är en humoristisk liten historia om ett rymdskepp där besättningen måste göra en inventering, och det visar sig att ett föremål saknas. De försöker hantera det här för att överordnade på jorden inte ska lägga märke till att de tappat bort något. Slutet är klassiskt ”twist end” men själva twisten är inte särskilt intressant.

Det hela hade nästan lika gärna kunnat utspela sig på något militärt fartyg på jorden. Sf-elementen ligger i hur de hanterar problemet.

Kul att läsa, i skön lättsam stil, men inget som gav mersmak eller något intellektuellt tuggmotstånd.

Det som gav större behållning är Isaac Asimovs mycket egensinniga och personliga introduktioner till både samlingen och författaren Eric Frank Russell. Jag tror att jag förstår varför somliga (till exempel vår polare Sten) är förtjusta i Asimov trots att han skrev rätt tråkig skönlitteratur.

Så här om författaren, till exempel:

I met Eric Frank Russell only once but that was under the most impressive possible circumstances. /…/

I am trying now to re-create in my mind the picture of the man as I saw him in 1939—he, the revered author of Sinister Barriers, I the novice. /…/

Let’s see, as I recall, he is six-feet seven-inches tall (when he is sitting down, that is) with a long and majestic English face. Then, too, I distinctly remember, there was a small flashing golden aura about his head, the occasional play of hissing lightning flashes when he moved it suddenly, and the distant rumble of thunder when he spoke.

Men ännu roligare att läsa om Asimovs egen väg in i science fiction och fandom. ”I started reading science fiction in 1929.” Och sen beskriver han hur tonåringar som han ivrigt väntade på nästa nummer av Amazing Stories, och hur ensamt detta intresse var. Inte som nu, när alla vill vara ”nördar”. Desto viktigare att lyckas hitta sin egen gememskap. Jag blir alldeles varm i hjärtat, för det här känns så väldigt mycket som min egen färd till fandom. Trots att jag känner till historien väldigt väl är det kul att läsa.

Happiness reached a peak even more excessive when the astonishing discovery was made (as it eventually always was) that somewhere there existed another person who was interested in science fiction. Mind you, one always knew that somewhere, in other cities, they existed. After all, fans wrote endlessly to the various magazines, reporting on stories, criticizing the science content, demanding weekly publication, sneering at each other’s views—and the magazine printed all the letters in microscopic print, with jovial asides from the editor.

But to find a fellow-fan in your own city, even in your own neighborhood!

It was a love affair on the spot. It was the tight union of a common interest unshared by the Philistines, The next step was a determined search for still other brethren, and the founding of a club. At weekly gatherings, the momentous issues of the day (would Astounding adopt smooth edges?, Was E. E. Smith’s latest serial the equal of his immortal ”Skylark of Space”?) were thrashed out.

Och så växte klubbarna, och så småningom hölls den första World Science Fiction Convention 1939. 200 ivriga tonåringar i New York, somliga tillresta ända från västkusten. En dag. Filmen Metropolis, och föredrag om sf.

For one short, golden day, we inhabited a tiny world in which science fiction was the exclusive interest.

I imagine Heaven must be a feeble imitation of that day.

Skriver redaktörer väldigt tråkiga förord nuförtiden? Tycker folk att det är oseriöst att bli personlig, eller vad är det för sorts mode som avgör hur de skriver sånt? Jag tycker nämligen att det här känns ovanligt, fanzine-aktigt och ganska uppfriskande.

***

Nästa vecka: en riktigt klassiker som jag faktiskt minns att jag har läst förr. Titta in då!

Annonser