enpigaB Den här boken har jag letat efter i nåt år på antikvariat, men inte fått tag på. Så jag blev rätt glad när jag såg att den getts ut igen, av Bakhåll. Naturligtvis måste jag läsa den genast!

Det var 1914 som journalisten Ester Blenda Nordström tog plats som piga under maj månad, och sedan skrev om upplevelserna. En skildring av pigornas liv på landet, inifrån. Det är väldigt levande skrivet, jag blir indragen i det hårda slitet och ser för min inre syn korna, de odrägliga barnen, och den skrikande grisen som slaktas.

Jag kan inte låta bli att tycka av och till att hon uttrycker sig lite överlägset, som stadsbo bland bönder, men för det mesta är det en varm och närvarande skildring av just att vara en piga, bland andra pigor.

Just stadstillvaron är också något som är som en klangbotten för den här skildringen. Allting står i kontrast till hur det är att leva i Stockholm. Men i det stora hela är det en underförstådd bakgrund, som nästan inte alls beskrivs. Svenska Dagbladets läsare 1914 visste förstås precis hur det var, och staden skymtar bara i bakgrunden när Ester Blenda Nordström tänker på studenttåg på Valborgsmässoafton, på bilkörning och på tango och maxixe.

Maxixe ja. Jag var ju tvungen att kolla vad det var för en dans. Skulle gissa att den variant man dansade i Stockholm 1914 inte var så lik den som länkas till från Wikipedia. Men nåt i den här stilen kan det nog ha varit:

Både i baksidestexten och i efterordet framhålls att Ester Blenda Nordström var en pionjär i att skriva sådana självupplevda reportage. Men det här var enda gången hon gjorde det på wallraffvis, under taget namn och genom att gå in i en roll. Pionjär var hon, på flera sätt, men jag känner att jag gärna vill ta tillfället att påpeka att hon inte var först i världen med att jobba på det här viset, för Nellie Bly gjorde sitt mentalsjukhusbesök redan 1887. Nästa uppdrag, nu när jag betat av Ester Blenda Nordström: att hitta och läsa något av Nellie Bly!