Nu är det den där tiden på året igen. Tiden då jag avstår från vissa saker. Tiden då jag försöker strama upp mig och fundera på livet och vad det är som betyder nåt. Fastan.

I år tänker jag blogga lite varje söndag fram till påsk, för att försöka bena ut en del tankar kring det här med religion och kristendomen. Jag tänker läsa några böcker, och fundera lite utifrån dem och se vart det leder. Här i startgroparna har jag bara skrivit ner utgångsläget, en ganska personlig text. Läs bara om du ids läsa ordentligt, och känner dig intresserad.

Jag har bestämt mig för att jag är gammal nog att lägga bort det pubertala angstandet kring det här med religion. För det är ju det: jag har en liten släng av nåt som mest påminner om social fobi, som jag inte märker av så ofta nuförtiden – men på den här området dröjer den sig kvar, och har ibland fått mig att undvika att tänka färdigt på saker.

Problemet har bland att göra med att jag så ofta är osäker på vad som menas, på exakt vad jag och andra lägger in i olika ord. Jag självidentifierar som kristen, men menar jag verkligen samma sak som andra? Kan jag säga det, och bli förstådd? Jag är nog religiös, det är jag, men jag gillar inte att bli kallad för ”troende”, för jag är inte säker på vad det betyder.

Det har också sagts mig att kristendomen nog har sina fina sidor, men att jag undviker den stora frågan, om Gud över huvud taget finns. Därför vill jag understryka det redan från början här: detta är inte en fråga som intresserar mig, och smarta människor har uppenbarligen slösat väldigt mycket tid på det där utan att lösa ett enda praktiskt problem.

Jag är väldigt praktisk av mig. Gud kanske inte ”finns”, vad vet jag. Men det finns något inom människor som ofta verkar falla på plats och finna sin tolkning inom en eller annan religion. Talet om Gud betyder något i vilket fall som helst. Jag är kristen och fortsätter vara kristen därför att jag vill vara ärlig mot mig själv och vara så hel och allsidigt mänsklig som jag kan, och jag har en religiös sida, som hittar ett hem i kristendomen. Det är kanske det man menar med ”tro”, jag är inte säker. Att avsäga mig det är i alla fall inte ett alternativ, det här är ju en del av vem jag är.

För det är ju här skon klämmer, verkligen. Det här handlar så mycket om identitet och självuppfattning, men precis som många andra får jag ofta signaler från omgivingen som är väldigt lätta att tolka som ”du duger inte”. Det här handlar inte bara om vissa möten med vissa personer, eller om något som hänt vid några lättidentifierade tillfällen, utan något som är återkommande och genomgående.

Det är fråga om attityder. Till exempel att det i kretsar där jag rör mig oftast förutsätts att alla är ateister eller åtminstone areligiösa. Kommentarer i förbifarten i stil med att ”intellektuell skärpa är ju inte det vi förväntar oss av [religiös grupp]”, som en föreläsare på en kurs sade en gång. Det finns många tillfällen att känna mig udda. Och jag som redan utan detta har en tendens att tro att jag egentligen inte hör hemma någonstans och inte är en sån som får vara med (ja, jag sade ju att det är omoget och att jag försöker lägga bort det där) har förstås svårt att värja mig.

Men det är klart att jag vet att jag inte kan begära att människor ska trippa på tå och anpassa sig efter att ta hänsyn till att det finns ”troende”. Och jag kan förstås utantill allt det där med att det är den som kommer med påståenden som har bevisbördan på sig och så vidare (därför kommer jag också väldigt sällan med några såna påståenden — och har aldrig vad jag vet försökt övertala någon till att intressera sig för kristendomen).

Vad är det som behövs, måste jag ha färdiga välformulerade svar på alla frågor? Nej, jag tror helt enkelt att jag måste släppa nojandet, acceptera att somliga kanske tycker att jag är konstig, och bara låta det vara så. Jag behöver ju inte ha någon annans tillåtelse att vara den jag är. Men det kräver en massa inre trygghet och integritet.

Ibland får jag för mig att människor jag möter blir besvikna över att jag inte kan redovisa ett sammanhängande resonemang som med de gängse metoderna kan förklara varför man ska vara kristen. Jag kan visserligen gärna samtala om olika argument, men jag är skeptisk till apologetik och ogillar själva idén om gudsbevis. Jag tror att det är helt dödfött att närma sig frågorna från det hållet. (Pascals trossats då? Tja, jag vet inte — jag tillämpar den nästan åt andra hållet. Jag väljer inte att tro för att jag skulle kunna förlora på att låta bli. Att ”tro” (det jag menar med tro) är min grundinställning, men jag försöker hålla mig öppen för att det kan finnas problem och fel med det, att det kan finnas något att förlora på den positionen.)

Om någon vill veta kan jag berätta hur jag tänker om olika frågor och situationer, men det händer aldrig. Istället råkar jag ut för att bli tillskriven olika åsikter. Och när jag var yngre (det här är kanske något som växer bort med tiden?) fick jag ofta höra om häxbränningar och korståg och allt möjligt elände, som framhölls som avslöjanden av vad kristendomen egentligen står för.

Jag har aldrig varit bra på att bemöta de här konfrontationerna. Det kristna språket och de verktyg jag övat mig i inom kyrkan är som pusselbitar från ett helt annat pussel, fel storlek och fel form för att kunna passa ihop med de attityder jag möter eller har mött i vardagen. Det är som om vi pratar om helt olika saker, fastän vi använder samma ord. Jag går därifrån och känner mig perplex, och inte sällan rätt ledsen. Jag önskar att jag hade nån metod för sådana möten. Kanske, kanske kan jag bli bättre på det genom det här grunnandet jag gör fram till påsk, även om jag inte vet hur det ska gå till.

Religionen är inte en ideologi, och det är inte en tankekonstruktion om hur världen fungerar. Det hela har ganska mycket med känslor att göra (och sånt gör mig gräsligt osäker, cerebral som jag är, men jag vill vara en hel människa och inte förneka att känslor spelar roll). Det handlar om sätt att leva, och en uppsättning verktyg för att handskas med och ge styrsel åt livet. Och det går inte att särskilja. Det som jag uppfattar som ”religion” är så integrerat med livet att jag ibland inte förstår vad det är för skillnad på att vara ”religiös” och att inte vara det.

Jag kanske helt enkelt måste grotta ner mig i vad olika andra personer har skrivit, och resonera lite kring det och mina reaktioner på det. Så det ska jag göra nu.

Men jag vill som sagt betona att frågan inte är om ifall Gud ”finns” eller inte, även om jag kanske kommer att bli lite klokare kring vad olika personer menar när de säger ”Gud” och ”finnas”. Nej, några av de frågor som är viktiga (och potentiellt ångestskapande) för mig är de här:

* Vad innebär ”tro”, vad lägger olika falanger in i det begreppet?

* Går det att uttrycka en egen övertygelse eller moralisk ståndpunkt utan att verka som om jag vill pådyvla den på andra?

* Balans mellan tvivel och övertygelse. Båda delarna är bra saker. Övertygelser som blir för cementerade böjer sig inte för verkligheten. Tvivel som tar överhanden blir å andra sidan neurotiskt. Men finns det något sätt att se när det är lagom mycket av varje, hos mig och hos andra?

* Vad är det som är bra i den etablerade religionen, och vad är det som är dåligt och som borde läggas bort? Går det att använda vetenskapliga metoder för att rensa i röran? I så fall, enligt vilka kriterier?

Och så den viktigaste så här i fastetid, men också den mest personliga, som jag därför inte kommer att gå in så mycket på här på bloggen:

* Om jag kan lägga bort den här självupptagna ångesten över att kanske de coola människorna kommer att se ner på mig, kan jag då leva mer i samklang med mina övertygelser? Lever jag som en kristen — allt det där med att se det gudomliga i mina medmänniskor, besöka sjuka och fängslade, ge mat åt hungriga, och så vidare?

(Jag har stängt av kommentarerna, mest för att jag har så mycket på jobbet och inte kommer att ha tid att kolla här i veckan.)