Det finns en del idéer och tankar som jag gått och idisslat på väldigt länge. Sen, efter att jag grunnat på det hela från olika håll, då kommer någon annan som något väldigt bra med samma grej. Kanske bättre än jag skulle ha kunnat.

Det kan vara ruggigt irriterande. Jag är för sent ute, och har försuttit min chans att vara originell.

Fast helt originell är man ju aldrig. De riktigt bra och intressanta idéerna är förmodligen sådana som växer fram i kulturen som vi är en del av, och kan gå i blom lite varstans ungefär samtidigt.

Så det kan också vara lite som en bekräftelse, att hitta någon som tänker likadant eller på samma saker.

En sån idé som jag haft väldigt länge påminner väldigt mycket om det man nuförtiden ofta talar om som ”evidensbaserad politik”. Det är ungefär samma spår som jag har tänkt på sedan jag läste böcker om humanekologi i högstadiet: att ett sätt att göra samhället bättre är att ta reda på hur människor faktiskt fungerar i olika situationer, och försöka optimera organisationer, bostäder, utbildning och allt sånt på ett sånt sätt att folk ska ha det så bra som möjligt.

Väldigt intressant att se hur andra har tänkt på det här, och faktiskt försöker göra såna saker. Jag har inte satt mig in i det så mycket än, bara läst några få artiklar och en liten bit av The Spirit Level, men det verkar intressant. Fick en länk till det här BBC-programmet med Ben Goldacre, som tyvärr inte finns att lyssna på längre. Jag sparade undan det innan det försvann, men jag borde ta och lyssna på det också.

Jag gör alldeles för ofta så — sparar undan saker, och glömmer bort att lyssna eller läsa.

Science fiction, ”idé-litteraturen”, har sysslat en hel del med lyckade och mindre lyckade spekulationer om att använda vetenskapen som grund för ett bättre samhälle.

OBS hade tema framtiden och science fiction förra veckan — och hur framtidsskildringar kan påverka hur vi ser på vår egen värld. Tre av de programmen har jag faktiskt lyssnat på.

I det här avsnittet talar en författare som heter Niklas Söderberg (nej, jag känner inte till honom, kanske borde) om The Windup Girl och om hur science fiction kan vara väldigt effektiv för att främmandegöra det välbekanta och få oss att se det med nya ögon.

Ja, ja! Det är precis vad jag brukar säga! Är inte det den absolut intressantaste effekten av att läsa sf?

Det här är tankespår och tankefigurer som verkligen är viktiga för mig. Marker där jag trampar omkring och känner mig hemma.

Och så tänker jag en till tanke som ofta kommer tillbaka: jag vill vara där folk pratar om sf. Varför kommer inte de alla till samma ställen? Framför allt: varför dras inte alla sf-läsare till sf-fandom och sf-kongresser?

Precis så känner jag när jag lyssnar på de andra avsnitten. När jag hör Christina Kjellstrand berätta om Nnedi Okorafors Who Fears Death blir jag verkligt nyfiken på henne, som beskrivs som sf-fantast och som verkligen har tänkt intressanta tankar om boken. Henne vill jag träffa!

Fast det är roligt bara att höra också. Intervjun med Nnedi Okorafor själv var en bra grej, jag blir liksom lite entusiastisk över att Sveriges Radio faktiskt tar upp de saker som jag tycker är intressantast i sf-världen. Ett program tog upp science fiction i (och från) Kina, nåt som jag tror kommer att vi kommer att se mer av framöver.

Sånt här tänker jag på.

Egentligen är jag mycket mer intresserad av att vända och vrida på idéer och funderingar, gärna tillsammans med andra, än av att vara originell. Jag har ju hittills inte ens skrivit en enda novell som jag tycker är värd att visa för världen. Så om idéerna springer ifrån mig må det vara hänt.

Annonser