Nu (för några dagar sen, när jag låg hemma i influensa) har jag läst ”Paper Menagerie” av Ken Liu. Den har alltså fått tre stora priser.

Det är en väldigt bra novell, det måste jag hålla med om. Även om jag så här i efterhand tycker att den känns lite sentimental var den gripande när jag läste den. Känslosamma berättelser muterar ofta i mitt medvetande och blir sämre när jag blickar tillbaka, eftersom jag är lite skeptisk mot känslor. Men den är definitivt fint berättad.

Samtidigt är det i alla fall något som gnager lite. Jag undrar om det här är en berättelse, eller två i en. Jag kan inte riktigt komma överens med mig själv om huruvida det fantastiska elementet i berättelsen är en oupplöslig del av det Ken Liu vill berätta, eller om det är en skildring av en ganska jordnära mänsklig situation med lite påmålad fantasydekor.

Jag gillar det, inte så att jag klagar. Men jag undrar ändå. Om det går att berätta precis samma sak utan fantastiska inslag, är det då egentligen fantasy? Jag tror att man kan operera bort magin från den här novellen, och få en annorlunda men lika bra novell. Sådant vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om. Det känns lite som fusk, men det kan också vara ett legitimt litterärt grepp.

I mitt huvud drar det i alla fall ner intrycket.

Vad tycker du?