Sitter vid frukostbordet och läser DN.

”Kärlek förväxlas med förälskelse” står det i rubriken. I nyhetsdelen. Är det en nyhet?

Jag minns när vi förlovade oss, Ante och jag. Någon av de yngre personerna i bekantskapskretsen (minns inte riktigt vem, men det var nog någon kompis till en kompis) invände mot det, och såg faktiskt riktigt upprörd ut:

— Man kan inte gifta sig. Man kan inte lova att älska någon hela livet!

— Det kan man väl visst, tyckte jag. Vi lovar ju inte att vara förälskade hela livet, vi lovar ju att älska varann. Det är en annan sak.

Det där tror jag på fortfarande. Faktiskt ännu mer. Vi har varit gifta i snart 11 år, och det där med att kärlek är något man gör är en alltmer solid del av hur jag ser på mänskliga relationer. Man ska inte lita för mycket på känslorna. Känslor är bra att ha, men drar ofta iväg åt alla möjliga håll. Kärlek handlar om att bygga något tillsammans som är värt mer än bara känslorna.

Faktum är att jag redan nån gång i yngre tonåren läste att en förälskelse varar högst ungefär två år. Då hade jag redan varit så där otroligt tonårsförälskad, så där så att hela världen gungar, och det ville jag gärna bli igen. Men jag bestämde mig för att jag aldrig skulle ge mig in på att gifta mig med någon innan förälskelsen gått över, så att jag visste vad jag gjorde.

Jag är en romantiker, det är jag, men en ganska krass romantiker. Jag förväntar mig inte att något ska vara alltför enkelt.

Ett av de bästa äktenskapsråden jag har hört någon gång är för övrigt att vara beredd på att jag under livet kommer att bli kär i någon annan. Alla som gifter sig borde först ha tänkt igenom det där — under ett långt liv när man träffar många människor kommer man att bli kär minst en gång till. Vad gör man då? Har man en tanke om det, då kan man våga sig på att avlägga löften till varandra, för då har man en realistisk syn på vad det är fråga om. Konstigt att inte alla är medvetna om det här.

Men sen tycker jag att det är väldigt trevligt, det där med att höra ihop med någon lite extra, ”till inbördes stöd och fördjupad samhörighet i mörka och ljusa dagar.” Själv tycker jag väldigt mycket om den där tryggheten att höra ihop på det viset.

En sak som är lite dumt med hur äktenskapet ofta verkar funka i vårt samhälle är att man har för få människor omkring sig, och därför lutar sig lite för mycket på varandra. Särskilt när man har barn. Vardagen kan bli lite överväldigande, och man ska bara harva sig igenom alla måsten. Det kan vara bra för gemenskapen på ett sätt, men man ser aldrig varandra.

Över huvud taget är det svårt med gemenskap, i ett tättbefolkat samhälle när det finns så många människor runtomkring att det inte går att ha relationer till alla. Alla isolerar sig i sina små lägenheter, och bor man ihop med en person är det ju den som får se alla ens dåliga sidor — men kanske inte alltid de goda.

Det där har jag funderat mycket på. Jag tycker om att ha folk omkring mig, men jag vill inte alltid vara social. Jag vill se människor, helst som jag känner, men också få vara ifred. Jag har utopiska tankar om att man skulle bygga bostäder annorlunda för att världen ska bli lite mer så här. Att man ska ha vänner och bekanta omkring sig i vardagslivet, men ändå kunna dra sig undan och få vara lite inåtvänd. Men det här är uppenbarligen en kulturell fråga. Somliga som jag pratar med om mina idéer tycker mest att det låter hemskt och jobbigt att bo för nära andra.

Men igår läste jag också DN, och i kulturdelen fanns en krönika om det här med att kunna sitta och läsa tillsammans. Bristen på caféer med bra läsbelysning, och lugna ställen där det finns folk men där det ändå inte händer så mycket. Ja! Det finns fler än jag! Det är precis det jag menar, att vara med andra människor utan att behöva umgås så aktivt. Det där med att sitta och läsa tillsammans, det är ju sånt jag tänkt på också. Fast jag har tänkt lite i banor av att samla ihop ett gäng kompisar på sommaren när det går att sitta ute, och sedan slå sig ner tillsammans någon timme i taget, i olika parker eller kring bänkar på gågatan eller så. Bara sitta och läsa, liksom.

Det där var en liten ormhand. För att komma tillbaka till det här med att vara gift — eller hur man nu lever ihop — så är det här fyra saker jag tycker är väldigt viktiga:

  • att ha varsitt eget liv, med sina egna intressen.
  • att omge sig med vänner, och knyta sig till fler personer.
  • att träffas ibland utanför hemmet, bland andra personer. Det är bra att stå sida vid sida, men det är viktigt att stå mittemot varann ibland för att liksom få syn på varann igen.
  • att bli bra på att bli sams igen. Att bråka ibland är inte skadligt, så länge man kan konsten att komma tillbaka till en gemensam position igen. Se även Fail fast, recover fast: software and relationships, (en artikel som jag nämnde nyligen men inte hittade då).