De flesta av oss har inga bra instinkter när det gäller att ta kritik, tror jag. Särskilt inte när det handlar om att man har gjort något som har sårat eller skadat någon annan, och kanske alldeles särskilt när det var helt oavsiktligt. Ändå är det här så grundläggande att det borde vara obligatoriskt att lära sig i grundskolan: du har ett ansvar för dina handlingar, även när det blir fel fast du inte menade något illa. Och att ta ett steg tillbaka och be om ursäkt behöver inte betyda att du förlorar ansiktet, snarare tvärtom — det är sånt som omgivningen kommer att respektera dig för.

Efter att sådant som rasism och sexuella trakasserier har diskuterats väldigt mycket i engelskspråkig fandom har jag ofta känslan av att detta är sådant som alla i världen borde ha tänkt på vid det här laget. Men så dyker det upp igen. Och jag tror inte att diskussionen har varit uppe tillnärmelsevis tillräckligt mycket här i Sverige, så här kommer några av mina reflektioner.

Det behövs ett konkret exempel, så tänk dig att du är en författare. Tänk dig att du har skrivit något som innehåller referenser till någon folkgrupp som du inte står särskilt nära, personligen. (Tänk dig att det är fråga om finska invandrare i Sverige. Eller romer. Samer. Afroamerikaner. Araber. Eller nåt annat exempel.) Och tänk dig att någon som tillhör den folkgruppen tar illa upp, och påpekar att det du skrivit liknar en karikatyr, eller för vidare en negativ stereotyp, eller i största allmänhet missförstår den här folkgruppen.

Vad gör du då?

Observationer av omvärlden säger mig att den vanligaste reaktionen är att explodera av ilska och indignation över att någon tror att du — som ju står på den GODA sidan! — skulle vara RASIST. Det kanske du också skulle göra. Bli förnärmad och generad. Det är förmodligen en naturlig reaktion.

Men då gäller det att andas djupt. Om du fastnar i den där känslan, och agerar utifrån den, då kommer du att framstå som en fullständig idiot. Tyvärr. För det här handlar inte om dig. En privilegierad röst, som har en talarstol att nå ut ifrån, och som inte lider det minsta av just det här missförståndet.

Det handlar inte om att du skulle vara Rasist — det handlar om att rasism är något mycket större än det där med att hata de annorlunda. Man behöver inte vara Rasist för att vara en del av en kultur som får personer i vissa grupper att känna sig utpekade, eller bara utanför och mindre värda — alltså att vara en del av den bredare sortens rasism. När någon påpekar något sådant är det ett bra tillfälle att fundera på vad det beror på, var den personen kommer ifrån och hur det hela ser ut från det perspektivet.

Då kan du inse att detta inte är en fråga om ifall du är God eller Ond, utan om att du har gjort något som förstärker ett negativt mönster, som gör livet sämre för somliga. Och den rätta reaktionen på det är: ”Oj, förlåt! Det var jag inte medveten om. Tack för att du påpekade det, jag känner mig generad över att det blev så här. Jag ska tänka mer på sånt här i framtiden.”

Precis som jag brukar säga om det här med kärlek, att den viktgaste delen av vad kärlek är inte är känslorna, utan att kärlek i grund och botten är något man gör — på samma sätt är det med hat och ondska. Det handlar om vad man gör, inte nödvändigtvis känslan eller avsikten. Man behöver inte känna illvilja eller mena något dåligt för att bidra till att försämra livet för andra.

Och det får mig att undra över det där med mobbning. När mobbare säger saker som: ”Äh, kom igen, var inte så tråkig — fattar du inte skämt?” Kan det vara så att en del av dem faktiskt menar det? Att det från deras perspektiv inte verkar så farligt, för att de bara tänker på det som ett skämt? Nog finns det mobbare som menar illa också (särskilt den sorten som gör andra illa rent fysiskt), men det skulle inte förvåna mig om många bara driver med, och faktiskt tror att de skojar. Faktiskt tror att de i grunden är hyggliga. Inte fattar att de har ett ansvar för en annan människa, och är en del av att göra någons liv dåligt — kanske outhärdligt.

Men även om man faktiskt är genomsnäll och tycker att man aktar sig för att vara elak trillar man dit ibland. Alla gör det. Varenda en gör och säger någon gång dumma och ogenomtänkta saker, för att vi helt enkelt inte har hela bilden av folk i vår omgivning. Eller av oss själva, för den delen.

Det såklart hänt mig med, många gånger, att jag har sagt något som landat helt annorlunda än jag avsett. (Jag har heller aldrig tänkt på mig själv som särskilt socialt skicklig.) Nu har det oftast varit fråga om rätt så triviala saker, men nog kan diskussionen bli giftig ändå. Jag hoppas verkligen att jag kommer att ha vett att handskas med det på rätt sätt om jag någon gång skulle hamna i nåt som liknar den typiska situatonen jag beskriver ovan. Men jag vet inte.

Kanske är det bäst att inte förvänta sig av sig själv att man ska vara så himla bra jämt. Att sikta högt, men hålla i minnet att man kommer att misslyckas emellanåt. För då blir det lättare att be om ursäkt, eller rentav om förlåtelse om det behövs. (Och får man inte förlåtelse när man ber om det så får man det inte, men man kan i alla fall gå vidare.)

Ju mer jag tänker på detta desto viktigare tycker jag att det är att lära sig att erkänna när man gjort något fel, och att kunna ta itu med det. Man borde inte förvänta sig att vara perfekt jämt, utan räkna med att alla gör dumheter. Göra fel ibland, men göra sitt bästa för att reparera det och göra bättre nästa gång.

Det här gäller inte bara i de stora frågorna, om man skulle råka vara en (semi)offentlig person som offentligt ställs till svars. Det gäller också i vardagslivet, alla möten med människor. Jag hoppas att om man övar sig till vardags på det här med att vara lite ödmjuk, så blir man bättre även på att handskas med de där stora haverierna. Det är bättre att misslyckas ofta och reparera det väl, än att förvänta sig att man ska göra rätt jämt och sen blir förkrossad när det inte funkar. Jag läste något för länge sen om att par som funkar bra och håller ihop länge inte nödvändigtvis bråkar mindre än de som så småningom skiljer sig åt — de är bara bättre på att bli sams igen. (Cat Valentes man skrev nåt himla fint om det här med konflikter i äktenskapet tidigare i år, men jag lyckas inte hitta det just nu.)

För vi har ju alla ansvar för de personer vars liv vi tangerar. Ibland gör vi världen omkring oss lite ljusare och bättre, och ibland drar vi ner andras tillvaro. För det mesta är det inget stort bidrag, men ibland spelar det stor roll.

I kristen tradition finns det koder och ritualer för att handskas med det här med sina egna felsteg. Ibland görs det hela på väldigt fel sätt — det kan bli ett sätt att urskulda sig och smita undan att göra något åt det som spelar roll, eller så kan det slå över åt andra hållet och bli till ett vältrande i skuldkänslor. Men i bästa fall, när det görs rätt, så tänker jag att det är väldigt hälsosamt: att se sig själv i ögonen (och Gud, om man tänker sig en sådan), och försöka se vad man gör som är dumt och fel. Och sen handskas med det på ett rakryggat sätt (”göra bot”) utan att tynga ned sig med självförebråelser.

Det är något jag vill sikta på att kunna.

Men det finns så många sidor av det här med att samexistera och ge varandra utrymme här i världen. Ibland tänker jag att om vi människor är delar av en kosmisk superdator som är till för att lösa något stort problem, så är det problemet förmodlingen: Hur kan många individer samexistera på bästa och smidigaste sätt?

Och som en del av att komma närmare lösningen på det problemet tror jag att det är väldigt viktigt att diskutera hur man handskas med den makt man har över andra människor. I synnerhet när det är fråga om konst och litteratur och annat som formar våra uppfattningar om världen, för det är där vi kan komma åt de systematiska felen. Det är lätt att piska upp en twitterstorm om Tintin, men mycket svårare att fundera på de djupare och mer systematiska problemen. Att somliga grupper och personer verkligen känner att de hör hemma och passar in, har en plats i samhället, medan andra står utanför och kikar in genom fönstren. Vad vill vi ha för värld egentligen? Vilka roller spelar vi i den, och hur ofta är de rollerna rätt olika de vi själva tänker att vi spelar?

För den som orkat ända hit, och som vill nysta vidare i hur olika diskussioner i ämnet ser ut och har sett ut (varning för känslor!) verkar det här vara en bra utgångspunkt: Read These Before Engaging, en lista med länkar till informativa inlägg. Jag har inte följt alla länkar själv, men jag hängde med rätt väl i realtid under 2009 när debatten svallade väldigt högt och vågorna sög ner en del personer under ytan på ett sätt som gjorde mig rätt beklämd. Och jag lärde mig väldigt mycket.