Just nu är jag lite less på misärfantasy. Jag har läst ut bok två av Joe Abercrombies trilogi Den första lagen. Och det var inte ens direkt efter del ett. Det är inte precis så att jag alldeles ogillar de här böckerna, de är intressanta på många vis. Speciellt i hur personerna utvecklas och visar fler sidor. Första halvan av första boken hade jag nog inte läst ut om det inte hade varit för att Abercrombie kommer till stan, för jag har rätt svårt för den här typen av personer som inte bara är moraliskt tvivelaktiga utan nästan helt osympatiska.

Jag klamrar mig fast vid alla ljuspunkter, alla gånger personer lyckas bete sig anständigt och medmänskligt, alla gånger någon lyckas åstadkomma något som inte är otvetydigt dåligt. Men det blir liksom tröttsamt.

Det måste vara Stephen Donaldson som började skriva fantasy som vilade på otrevliga huvudpersoner. Eller? Jag minns att jag tog mig igenom fem böcker om Thomas Covenant mest för att jag tyckte att beskrivningarna av Landet gjorde att det kändes angeläget att bry sig om det. Men herr Covenant själv blev jag rätt less på. Och jag har inte läst något av Donaldson över huvud taget sedan jag gick ut gymnasiet.

Nog för att det är bra med romanfigurer som inte är så ensidigt goda och rättrådiga, men när det är på den här nivån blir det liksom motigt. Tycker jag. Jag försjunker i berättelsen, men när boken är slut är det skönt att lägga den ifrån mig och jag känner inte minsta lust att fortsätta med nästa del.

Det kan jag jämföra med min upplevelse av att läsa Steven Brust. Jag gav mig på en bok om lönnmördaren Vlad Taltos, egentligen två böcker i en. Anledningen att jag tog upp den boken var att jag vill kunna dela den här fantasyvärlden med min man, som pratar en hel del om den. Fast sedan var den oväntat motig och trögläst, långt bortom de hundra sidor jag brukar ge en bok innan jag ger upp. En lönnmördare och diverse alvliknande figurer som försöker återkalla en fängslad själ till livet, det låter ju maxat, fast det fanns ingenting som kändes angeläget för mig. Det var kanske lite för maxat.

Jag fortsatte läsa ändå, och den blev faktiskt intressantare. Den första boken i den här samlingsvolymen var väldigt välskriven, och hade en intressant struktur. Men det var ändå först i den andra boken jag blev intresserad på riktigt. Där grubblar Vlad Taltos på allvar på sin plats i tillvaron, och på ifall det han sysslar med egentligen är bra för honom själv eller för samhället. Och det finns en massa subtila antydningar om världsbygget, och om hur den här världen (och samhället) egentligen fungerar — eller i alla fall hur somliga mäktiga personer anser att den fungerar.

Uppenbarligen är det sånt som roar mig. Samt den bitterljuva kärlekshistorian här, som är ganska så hopplös. Och kombinationen av Taltos moraliska ambivalens och hela samhällets uppbyggnad — behövs lönnmördare? Intressant, och också engagerande och intressant.

En sak som gör Vlad Taltos sympatisk är hans starka vänskapsband. Han är faktiskt väldigt rasistisk, en människa bland de alvlika Dragaerans som han hatar djupt och innerligt och gärna mördar. Utom dem som är hans vänner, förstås. Det, samt hans relationer till sin farfar och sin fru, är vad som gör att jag står ut med honom trots hans dubbelmoral och hatiskhet.

Men det var tveklöst misärfantasy, i alla fall i den intressantare halvan där allting verkar så tröstlöst. Och en dos Abercrombie på det får mig verkligen att längta efter att läsa något lite fluffigare. Eller annorlunda i alla fall.

Men för lätt ska det inte vara, så därför tog jag mig an en bok där huvudpersonen har Aids. Muntert värre. (Glimmering av Elizabeth Hand, om nån undrar.)