En av de saker science fiction funkar väldigt bra till är att sätta det välbekanta i ett nytt ljus, göra det vardagliga främmande genom att visa att det kunde vara annorlunda. Det finns en lång historia av att granska det mänskliga genom att låta människor bli väldigt annorlunda och göra om sig själva till något mer eller något annat. Men science fiction har också länge haft ett komplicerat förhållande till människokroppen, som ibland betraktas som något närmast överflödigt (hej, cyberpunk!) och som jag ofta tycker att man misslyckas med att se betydelsen av. Jag har sagt det förr, men jag tycker väldigt mycket om när sf-författare gör något intressant med det där med kroppen och dess betydelse för identitet och personlighet. Justina Robson är till exempel väldigt bra på det, och det där med Lila Blacks förhållande till sin nya cyborgkropp ger också lite tyngd åt hennes annars inte så väldigt djupa (men underhållande och bra) Quantum Gravity-serie.

På sistone har jag läst en hel del sf som fokuserar väldigt mycket på det här med mänsklighet, och vänder och vrider på det. Senast har jag lyssnat två gånger på den fina novellen ”Fragmentation, Or Ten Thousand Goodbyes” av Tom Crosshill (i Clarkesworld Magazine, aprilnumret, som jag kommit fram till först nu). Det här är nog en sån novell man skulle kunna ge till sina litteraturintresserade vänner som inte tror att de gillar sf. Den handlar om möjligheten att på sin ålderdom dra sig tillbaka och konservera sig själv i en simulerad värld, och vad det egentligen betyder.

Huvudpersonen betraktar sina gamla föräldrar, och deras attityd till detta. Det är intressant att jämföra med den liknande situationen som Siri Keeton i Blindsight av Peter Watts (som kommer på Kontrast förresten — det gör väl du med?). Siri ser ju sin mamma dra sig tillbaka i sin privata ”himmel” och bli alltmer avlägsen och märklig. Tom Crosshill gör något ganska liknande, men på ett annat sätt.

Själv reser jag mig upp och går ut i den märkliga, oförutsägbara och icke tillrättalagda verkligheten, och förundras över hur mycket textur den har. Och hur levande jag är. Och hur intressant, och svårt, och givande det är att samspela med levande, fysiska, närvarande människor.

(Och nu skulle det passa att nämna Kim Stanley Robinson, men det avstår jag från den här gången. Ha!)