Det är egentligen konstigt att jag fortfarande inte har läst The Diamond Age. Jag minns att det var en av de första böcker jag fick rekommenderade när jag började lära känna folk som verkligen gillade sf, förmodligen tidigt på hösten 1996. Det som hindrade mig då var en impuls att vilja vara självständig — jag ville att science fiction skulle vara mitt eget intresse, och jag ville upptäcka fler saker själv innan jag började läsa på andras rekommendation. Och så köpte jag John Crowleys tre romaner i en volym (senare publicerad som Otherwise). Också en bra bok. Men The Diamond Age blev det inte av att jag läste. Jag läste Neal Stephensons Snow Crash och var rätt imponerad, men just den här boken har det tagit tid för mig att faktiskt komma mig för att plocka upp. Jag har haft den på min att läsa jättesnart-hög rätt länge, men den har aldrig hamnat överst. Förrän nu.

Jag har inte läst långt än, men den känns väldigt 90-tal. Man känner igen tankar om fragmenterad kultur med stammar och samhällen som lever parallellt från till exempel Snow Crash, och de halvskumma kroppsmodifikationssalongerna där man köper sina implantat är ett så typiskt arv från cyberpunken. Det är en rolig igenkänningsfaktor, så här i efterhand. Jag brukar ofta tycka att 90-talet är ungefär nutid, men det här var en sådan där lite perspektivskiftande upplevelse som sköt det decenniet längre in i det förflutna.

Det hindrar förstås inte att det är en läsvärd bok. Jag känner mig ganska entusiastisk.

Här är ett stämningssättande citat, som dessutom säger något intressant och knyter an till debatten om hur demokratin påverkas av att folk väljer bort reguljära nyheter. Det här är ju skrivet redan innan folk började skräddarsy sina nyhetsflöden i verkligheten:

Now nanotechnology had made nearly anything possible, and so the cultural role in deciding what should be done with it had become far more important than imagining what could be done with it. One of the insights of the Victorian Revival was that it was not necessarily a good thing for everyone to read a completely different newspaper in the morning; so the higher one rose in the society, the more similar one’s Times became to one’s peers’.