Hemma igen, efter ännu en sf-kongress. Fast Åcon är ju inte vilken kongress som helst: extra litet, extra mysigt, extra avslappnat. Och mer roomparty.

Fast jag är usel på själva festandet, personligen. I år hade jag inte ens barnen med mig, men jag blir ändå knastrött framåt midnatt. Om ingenting uttryckligen håller mig kvar i det läget går jag och lägger mig, det bara är så. Det var väldigt mysigt att ligga vaken en stund vid tvåtiden, natten till lördag, och lyssna på folk utanför vårt hotellrum. Jag funderade på att stiga upp och ansluta mig, men jag somnade om innan jag hann göra något av den tanken.

Hedersgästen var Catherynne M. Valente. En av de roliga sakerna med sf-kongresser är möjligheten att faktiskt prata med författare man läst böcker av. På Åcon är det alldeles extra möjligt, eftersom kongressen är så liten och programmet så avslappnat. Cat Valente hade utlyst en lek, som gick ut på att hon gav godis till alla som berättade en saga för henne. Jag var faktiskt den första som gjorde det, vilket var lite kul. Det blev inte av att jag pratade så mycket med henne efter det, men hon var väldigt rolig att lyssna på i programmet. Hon gjorde bland annat en fin insats i den nästan helt regellösa (och vinnarlösa) tävlingen ”Just a speculative fiction minute”. Det var lite som På minuten, men som sagt minus alla regler utom att prata i en minut. Deltagarnas uppgift var att beskriva olika fiktiva verk, och publiken fick ange genre och ingredienser.

Och nu har även jag sett Iron Sky! Det var en specialvisning för Åcon, som hölls i torsdags kväll. Jag kommer väldigt sällan iväg på bio, även om jag egentligen gillar det. Det har väl också ekonomiska orsaker. Men nu, i främmande land och utan barn och med det omedelbara svälthotet undanröjt (det finns inkomster i familjen igen) måste jag ju passa på. Det var väldigt kul att se filmen i en riktig biosalong full av sf-fans, som skrattar på rätt ställen.

Chokladprovningen var en annan höjdpunkt. Riktigt seriös chokladprovning har jag aldrig varit med om förr. Jag är ganska osofistikerad i min smak i största allmänhet, men det är kul att försöka känna efter lite mer noga. Det var jättekul att jag fick komma med i chokladprovningen, som hade plats för begränsat antal personer. Den välvilliga kommittén hade prioriterat att de som inte gjort det förut skulle få komma med.

På fredagen var jag med i en märklig panel, som vi deltagare hade lite svårt att förstå.

En del av behållningen med den panelen var att jag fick anledning att sitta och prata med Cat Valentes man, Dimitri, om science fiction och vetenskap. Han gillar också Kim Stanley Robinson. Vi pratade en hel del om science fictions problematiska förhållande till kroppen, och om vilka sf-författare som är bra på att skildra vår fysiska värld och hur människor samverkar med den. Vi diskuterade bland andra Iain Banks, Dan Simmons och Neal Stephenson. Och jag blev återigen rekommenderad att läsa Diamond Age. Jag blir nog tvungen att putta upp den lite närmare toppen på läshögen snart.

En fin bonus med den här resan var att jag faktiskt hade massor av tid att läsa. Jag läste två böcker under den här långhelgen: en tunn och en tjock. Den första var Love and Romanpunk av Tansy Rayner Roberts, som är terminens sista bokpratsbok. Den består av fyra noveller, i en gemensam tidslinje. Med romare och monster. En lustig blurb på baksidan beskriver den som ”Connie Willis meets Gail Carriger over much more than a cup of tea”. Sedan läste jag Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren — våra fina hedersgäster på Kontrast, om någon har missat det!. Mycket trevlig och sträckläsningsbar (även om jag inte läste den riktigt i ett sträck).

Och så var jag faktiskt ganska social också. Inte minst med min man (trevligt att ha en massa tid på tu man hand). Men jag pratade mycket med många andra, inklusive några jag inte kände sedan förr. Det är ju en del av det roliga. Lite synd, på sätt och vis, att det ofta blir små cirklar med de gamla vänner som träffas ändå. Jag vill passa på att träffa folk jag inte annars har så mycket tillfälle att prata med.

Jag skulle kunna skriva mer, förstås, men tänker avrunda nu med ett par citat av Cat Valente — saker hon sade på kongressen.

Human brains run on plot.

A shaman is someone whose mind is honed to see narrative as clear as you see a hand or an apple.