En ny artikel i Science med titeln ”Analytic Thinking Promotes Religious Disbelief” visar att personer som leds in i banor av analytiskt tänkande blir mindre benägna att just då tänka på vissa sätt som förknippas med religion. Det är ett priming-experiment, alltså.

Intressant!

Detta är ett nytt resultat, men inte helt nya tankar. Det börjar bli ganska etablerat att personer som är lagda åt att tänka igenom saker noga mer sällan säger sig tro på någon gud. Jag blir alltid intresserad när jag ser sånt här, för som du vet om du följer den här bloggen gillar jag att fundera på vad religion är och betyder. Fundera är väl ett nyckelord här. Jag är ju nämligen väldigt mån om min analytiska sida. Ändå utvecklas jag inte till ateist.

Jag håller det här resonemanget ganska personligt, eftersom jag inte tycker att jag är kvalificerad att uttrycka mig allmängiltigt. Men det är kul att fundera, och jag utgår ifrån mig själv här.

Min egen attityd till religion utgår väldigt mycket ifrån min grundinställning att försöka vara så ärlig och uppriktig som möjligt. Det finns en impuls till religion i mig (den sorts religion jag är uppvuxen i och har tränat på) som jag inte kan förneka om jag vill vara ärlig mot mig själv. Jag hittar något i själva religionsutövningen som ger mig vad jag uppfattar som en kompletterande del i det här att vara människa.

I kommentaren från New Scientist står det att människor har två separata kognitiva system för att behandla information: ett som är snabbt, känslomässigt och intuitivt, och ett som är långsammare och mer analytiskt. Det intuitiva tankesättet förknippas med tendenser att tillskriva mening och avsikt till föremål och yttre händelser vilket säkert hänger ihop med att säga sig tro på Gud.

En tanke jag har hänger ihop med att odla alla sina resurser som människa. I vilken mån kan man odla båda de här tankesystemen?

Jag är väldigt förtjust i olika former av övningar som går ut på att tänka intuitivt. Det är jättekul att till exempel försöka orientera mig ”på känsla” i en ny omgivning, och se att jag kan hitta utan att kunna redogöra för hur jag gör. Det finns många sådana uttryck för att tänka utan att tankarna passerar medvetandets granskning.

Kanske, tänker jag nu, handlar de religiösa uttrycken ofta om att öva sådant. Men religion, som jag ser det, handlar inte bara om hur man behandlar information. Det handlar också om en uppsättning beteenden och övningar, om inställning till livet, och om värderingar. Livshållning är ordet jag brukar sammanfatta det med. Det har förstås också med kognitiva funktioner att göra, men det är lite oklart för mig exakt vad som är vad.

Religioner, precis som alla andra kulturella uttryck, utvecklas ju genom tiderna. Jag är intresserad av vad religionen har för funktioner, och vilka aspekter som är värda att behålla och utveckla.

Kommentaren från Nature har en intressant vinkling på artikeln. En punkt att det finns intellektuell religion likaväl som intuitiv, och att den här psykologiska studien har ganska lite bäring på den:

Almost all of the questions in Gervais and Norenzayan’s study related to religion as a literalist folk tradition — an aspect of lifestyle. This is how it manifests in most cultures, but that barely touches on religion as articulated by its leading intellectuals: for Christianity, say, philosophers such as Thomas Aquinas, David Hume, Immanuel Kant and George Berkeley. The idea that the beliefs of those individuals would have vanished had they been more analytical is, if nothing else, amusing. Gervais and Norenzayan’s findings should help to combat religion as an indolent obstacle to better explanations of the natural world. But it can’t really engage with the rich tradition of religious thought.

Fast den typ av religion som ter sig mest relevant enligt mitt sätt att se på det är en som har väldigt mycket med ”aspect of lifestyle” att göra. En av de aspekter som gör religion intressant är just att det är ett komplement till det rent intellektuella och analytiska.

Jag är mer inne på samma tankespår som Sinai and Synapses:

And yet religion is not just intellectual — it is designed to be predominantly emotional and spiritual. It is supposed to make us feel things — it is supposed to generate a sense of awe and wonder, build connections to others, elevate our compassion for those in need, and make us work to right the wrongs in this world.

(Ber om ursäkt ifall det här inlägget är lite slarvigt formulerat här och där. Jag tror att det ska gå att följa i alla fall. Jag råkade vakna mitt i natten och vara onödigt klarvaken, och passade på att skriva det här eftersom jag hade det i huvudet. Men jag känner inte för att redigera det så noga.)

Advertisements