Jag har plockat fram The Edge of Physics ur hyllan igen. Det är verkligen en bra bok, en uppsättning skildringar av resor till olika extrema platser där man sysslar med fysik och astronomi. Precis sådant som jag verkligen skulle vilja skriva. Det är väldigt fina beskrivningar av den forskning som görs, utifrån platserna och människorna. Jag ska hämta lite inspiration, tänker jag, till mitt examensreportage för journaliståret. Jag passar gärna på att återigen rekommendera boken för alla som är intresserade. Läs den nu, medan den fortfarande är lite aktuell! (Fast som exempel på bra vetenskapsreportage kommer den att stå sig länge, förstås.)

Det här med att byta bana och bli journalist är fortfarande något som ger mig lite små identitetskriser emellanåt. Som igår. Jag skulle till Stockholm för att vara en duktig vetenskapsjournalist, och råkade bli vittne till ett elektriskt överslag och en liten brand på taket av ett lok. Jag blev rätt skraj först, för det lät och såg ut som världens fyrverkerismäll på riktigt nära håll — jag var precis vid vagnen bakom loket. Fast det var egentligen rätt litet och ingen fara, så jag började gå därifrån. Men sen kom jag på att javisstja, jag är ju journalist och något händer. Kanske jag borde göra något?

Uppenbarligen hade jag blivit mer skrämd än jag trodde. Eller också var jag bara stressad för att jag inte visste vem jag skulle föreställa i sammanhanget. Jag kände mig uppjagad och lite darrhänt och tänkte inte helt klart. Vimsade, helt enkelt.

Tur att det inte var någon viktig händelse. Efteråt kunde jag konstatera att jag gjort allting i fel ordning. Blä. Jag avskyr att känna mig inkompetent, även om det inte är superviktigt vill jag göra saker bra. Men någon gång måste man ju lära sig allting. Jag har ju aldrig någonsin ens funderat på att syssla med allmänna nyheter, så det var ju en helt oväntad och okänd situation för mig. Inte konstigt om jag inte har en intränad automatisk reaktion.

Nästa gång gör jag det bättre, om jag nu hamnar i händelsernas centrum någon gång. Men hela erfarenheten gör mig i alla fall ganska säker på att jag inte är gjord för att rapportera från stressade och kanske farliga omgivningar. Vetenskapsjournalist, eller science writer, det låter bra. Gripbart, och jag vet vad jag sysslar med. Jag kommer för alltid att beundra folk som jobbar med att bege sig till krig och naturkatastrofer för att rapportera därifrån, för det är väldigt viktigt. Men själv håller jag mig till neutroner och neutriner, och en och annan rymdgrej. Det passar mitt tempo, jag hinner grunna lite. Jag har också en rimlig chans att faktiskt göra det bra, på riktigt.