Palmsöndag. Sista söndagen i fastan! (Första april dessutom, men jag lovar att det inte är något aprilskämt här.) Det här projektet att skriva om religion på söndagarna är alltså snart över. Jag tror nästan att jag uppnått något av det jag ville, eller åtminstone kommit en bit på vägen. Jag ville chocka mig själv att komma över spärren att undvika ämnet. Nu kan jag i fortsättningen diskutera till exempel intressanta saker jag läst i den vägen. Jag har ju berört ämnet tidigare, men alltid försökt vara så diskret som möjligt, och då blir det så svårt.

Nu kan jag skriva om min reaktion på en sak på DN:s vetenskapssida idag till exempel.

–Man ska vara beredd att ompröva allting beroende på vad som kommer fram. Det är själva skillnaden mellan vetenskap och religion, säger Per-Olof Hulth.

Jag förstår vad han far efter, förstås. Jag håller nästan med också, det är väl det som är mitt problem och ger mig lite ångest. Jag identifierar mig som kristen, men jag blir väldigt stressad av tanken att den etiketten ska placera mig i någon sorts anti-vetenskapligt fack.

Det är ju verkligen ett problem att många, även många som utövar religion, ser det som att sådant handlar om 1) Guds existens och 2) en massa utsagor om verklighetens beskaffenhet.

Det som jag har försökt förklara och visa här under fastan är att jag inte alls tycker att religion handlar om att tänka och resonera om den yttre världen. Istället ser jag det som en livshållning, och saker man gör. För mig handlar det inte alls om ifall Gud ”existerar” eller inte (jag sätter ord inom citattecken när jag tycker att de är lite problematiska eller svåra, och jag är medveten om att man kan vara oense om vad de betyder), allting har ändå en giltighet. De aspekter av religionen som kan sägas ha någon form av sanningsanspråk som närmar sig vetenskapens områden, de kan man också studera på det sättet. Jag berörde det lite i mitt inlägg där jag skrev om empirisk kristendom. Men annars är det verkligen så att Gud inte är något man hittar genom att studera omvärlden, utan något man hittar genom att leva i det som kallas ”andliga” övningar och ritualer. Intellektet behöver då vara med för att pröva vad det är man gör, så att inte ens känslor leder en på tok. Religionen ska inte vara en motsats mot att vara beredd att pröva saker, för då blir den absolut osund. Men man ska inte tro att talet om Gud är vettigt eller ens alltid begripligt om det ses som en ren intellektuell övning. En sådan religion är jag fullständigt ointresserad av.

(Liten not för folk som svänger sig med sådan terminologi: jag ser det alltså inte som helt ”non-overlapping magisteria”, men överlappet är inte jättestort, och inte nödvändigtvis där folk brukar titta efter det.)

Sånt här kan jag tänkas säga ibland, hädanefter. Eller helt andra saker, som har någon beröringspunkt med religion och som jag tidigare själcensurerat. Men jag lovar igen, det blir ingen större förändring i inriktningen på den här bloggen.

Här kommer alltså sista delen av Åka firar mässa. Tack för att ni har haft tålamod med mig!

Måltiden

Nattvarden. Kommunionen. Eukaristin. Höjdpunkten i mässan, själva poängen. Det här kommer direkt från Jesus, som sade att när vi bryter brödet och delar vinet ska vi göra det till minne av honom.

Den här delen av mässan börjar med en psalm, som har rubriken offertoriepsalm. Under psalmen tas kollekten upp. Medan man rotar i plånboken och bläddrar i psalmboken märker man kanske inte att det händer något i koret också. Det var först när jag började vara ministrant (det är alltså en ”korgosse”, fast inte nödvändigtvis en gosse som ni förstår) som jag märkte det där med hur altaret dukas och förbereds.

Det finns en hel massa offersymbolik i vårt sätt att fira måltiden. Det har sina sidor. Det är ganska talande, det där med att överlämna först pengar och sedan att liksom bära fram sig själv till altaret. Det är också en överlåtelse, ett litet släppande på kontrollbehovet, så som jag talade om i samband med syndabekännelsen. Väldigt betydelsemättat och betydelsefullt. Samtidigt kan det gå lite för långt. Jag gillar inte tendensen att måltiden behandlas som ett regelrätt offer till Gud, för det synsättet kan faktiskt kollidera med betydelsen av gemenskapsmåltid och glädjefest.

Motsägelsen speglar två delvis motsägelsefulla synsätt på vad Jesus betydde (och betyder). Det ena är att Jesus kom för att betala av en kollektiv skuld mänskligheten skulle ha till Gud, genom att ta på sig den här skulden som en syndabock. Det andra är att Jesus var Guds sätt att komma nära en mänsklighet som var långt ifrån honom, och dela våra villkor. Så vitt jag förstår har båda hängt med genom större delen av kyrkohistorien, men jag är ju inte särskilt teologiskt påläst. Båda tolkningarna leder till ungefär samma slutsats, nämligen att effekten av Jesu liv och död var att en sorts avstånd eller barriär mellan människorna och Gud har upphävts, och att en ny och närmare gemenskap blev möjlig där man inte behöver någon instans mellan individen och Gud. Fast de här tolkningarna kan onekligen leda till ganska olika gudsbilder,så det är bra att peka ut skillnaden. Det gemensamma kristna synsättet brukar i alla fall vara att inga fler egentliga offer behövs efter Jesus.

Efter att kollekten tagits upp bärs den fram till altaret, ibland tillsammans med brödet och vinet (om inte de redan ställts fram).

Församlingen reser sig upp, för nu följer lovsång: något som kallas Lovsägelsen, som är en upptakt till Helig (Sv. ps. 698). Sen kan man fortsätta stå upp under hela nattvardsbönen, som följer. Det är en fråga om smak och stil, man gör lite olika.

Det här med att stå upp hänger ofta ihop med lovsång, men är också en gammal böneposition. Man måste inte stå upp när det står i bladet med gudstjänstordningen, det beror på hur man känner att man vill delta. Och har man dåliga ben eller något kan man förstås sitta. Det är inte en lag, utan en sorts rekommendation. Jag personligen gillar inte att sitta länge i sträck, och jag ställer mig upp så fort jag har en ursäkt.

Nattvardsbönen är också i stort sett en sorts lovsång. Den innehåller lite olika saker, bland annat läser prästen upp texten om Jesu sista måltid, instiftelseorden. Detta är förstås det viktigaste, eftersom det är det som talar om vad meningen är med detta.

Efter instiftelseorden säger man att brödet och vinet är konsekrerat, det har liksom blivit helgat. Ibland blir det något av magisk formel över detta. Det är bara prästvigda som får göra det här Svenska kyrkan, precis som i anglikanska och katolska kyrkor. Det är förstås ett sätt att visa att vi tillsammans tar det här på allvar, och göra hela ritualen mer laddad och signifikant. Det kan också ha att göra med att celebranten (den som leder den här ritualen) liksom iför sig Jesu roll. Samtidigt är det faktiskt inte något ursprungligt. I de första församlingarna behövdes ingen särskild prästvigning för att göra det här.

Personligen kan jag se funktionen med den här ordningen som vi följer, och känner inget omedelbart behov av att bryta mot den. Onödig sak att bråka om. Samtidigt förbehåller jag mig rätten att vara något skeptisk till de mer pompösa uttrycken för prästers viktighet. Skulle jag plötsligt befinna mig på en främmande planet utan präster skulle jag inte se några problem med att börja om från början och strunta fullständigt i både ”apostolisk succession” och allt det andra.

Nattvardsbönen innehåller också delar där församlingen svarar och läser med. Det är bra, för vi firar ju det här gemensamt och är inte här som åskådare. De här delarna kallas trons mysterium, och Herrens bön (fader vår), och så brödsbrytelsen. När brödet bryts säger prästen ”Brödet, som vi bryter, är en delaktighet av Kristi kropp”, och församlingen svarar ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”. Det här är faktiskt en sådan formulering som får mig att rysa ibland. Den fångar verkligen kärnan, meningen i det här. Vi är en enda kropp. Och vad är det för kropp? Det är Kristi kropp, som är vi.

Det här låter som sånt där mystiskt kyrkospråksflum, men ha lite tålamod så ska jag försöka förklara vad jag menar med det här.

En liten påminnelse först bara: det är ingen magi, det här. Vi blir inte magiskt delar av Kristi kropp genom att delta i måltiden. Vi är det redan från början. Det vi gör är att påminna oss om det, att komma tillbaka till källan, till centrum, genom att dela måltiden (stiliserad som den nu är) runt altaret.

Efter brödsbrytelsen kommer fridshälsningen. Då är det vanligt att man räcker handen till folk runtomkring i kyrkbänkarna, och hälsar varandra med orden ”Herrens frid” eller något liknande. Jag har alltid föreställt mig att det här har lite att göra med det Jesus säger i Bergspredikan:

Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. (Matt 5:23-24)

Och jag har faktiskt åtminstone litegrann någon gång haft anledning att be någon om ursäkt för dumheter när jag hälsat dem vid den här punkten i mässan. Men fridshälsningen är också ett sätt att se varandra, vända sig om i kyrkbänken och låta alla vara med i gemenskapen även om man inte känner varandra.

Sedan sjunger man O Guds lamm (Sv ps 699) innan alla bjuds att komma fram och ta emot bröd och vin. En del gamla altartavlor har längst ner en bild av Jesus och hans lärjungar vid den sista måltiden, som är öppen mot församlingen och knyter ihop med altarringen. Det ska visa på att vi firar det här som en del av en väldigt mycket större festmåltid, tillsammans med Jesus och med alla andra genom alla tider.

Jag tycker att det här är rätt mäktigt. En präst sade en gång att man kan tänka sig altaret som förbundet med alla andra altare, och med Golgata, genom berggrunden. Det är förstås inte bokstavligt sant (känner jag mig onödigt tvungen att påpeka), men det är en fin bild för hur den här ritualen knyter ihop tider och platser och är avsedd att kunna överbrygga alla klyftor som finns mellan människor. Det funkar inte på alla sätt, det ser vi ju, men det är en mäktig symbol. En måltid delad med alla. Ett tecken för att upprätthålla idén, idealet, om att vi alla hör ihop.

Alla är välkomna att vara med, men man brukar säga att man ska vara döpt för att ta emot brödet och vinet. Jag förmodar att det är en gammal konvention som har att göra med dopet som inträde till övriga sakrament (alltså de centrala heliga handlingarna), och då är det ju bara nattvarden man alltid brukar räkna i Lutherska kyrkor. (Man behöver ju till exempel inte vara döpt för att gifta sig i Svenska Kyrkan.) Här är jag väldigt dåligt påläst, men jag måste säga att jag inte förstår mig på det här riktigt. (Någon som verkligen tagit till sig nattvarden på ett radikalt sätt är Sara Miles, som skrivit om det i boken Take this Bread. ”How could I take communion and read the Bible and not feed people?”) Hur som helst kan det förstås finnas fler anledningar till att man kan vilja vara med utan att ta emot brödet och vinet. Man får ändå delta, och då brukar man kunna lägga en hand på axeln för att visa att man avstår från bröd och vin. Då får man en välsignelse istället.

Det är här, vid nattvardens bord, som hela människan är med som allra mest i gudstjänsten. Det är som en bön som man verkligen gör med hela kroppen. Man äter och dricker och tar in i sin kropp en symbolisk mat. Den innehåller ju ganska lite egentlig näring, men representerar en riktig måltid. När man gör det här, och verkligen tillsammans iscensätter förbindelsen mellan sina egna kroppar och Jesus, får det där med Kyrkan som Kristi kropp i världen en mening. Jag skriver Kyrkan, men stort K, för att skilja idealet — den enda Kyrkan, alla som följer Jesus, eller hur man nu vill uttrycka det — från de många kyrkorna (alltså organisationerna).

Jag tänker på hur Teresa av Avila uttryckte det:

Kristus har ingen annan kropp än din, inga andra händer än dina, inga andra fötter på jorden än dina. Genom dina ögon är det som Kristus med medkänsla ser ut över världen. Med dina fötter är det som han går omkring och gör väl.

Det här kan vara så jordnära och handfast och omystiskt som det bara går. Kristus, här och nu, kanske helt enkelt är det som någon del av Kyrkan gör när man lyckas följa Jesus. Samtidigt kan man, om man är lagd åt det hållet, se det som hur djupt som helst också.

I tackbönen efteråt brukar man be så här:

Hjälp oss att höra det rop som du har hört,
förstå den nöd som du har förstått,
tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet:
ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Vem som helst kan ju se att kristna ofta inte direkt lever upp till idealet. Tar man mässan på allvar är det något som borde förändra allt, men det är en ganska halt och lytt och sjuklig Kristi kropp vi ser. Det handlar ju delvis om att människor har begränsningar, och inte kan göra allt rätt. Jag tycker nog att det också finns väldigt mycket systematiska fel i hur folk ofta tänker på kristendomen. Man fokuserar på så konstiga saker, och missar det väsentliga. Man odlar småaktighet och sekterism istället för kärlek. Man delar in världen i värdiga och ovärdiga, rena och orena, istället för att se alla som viktiga och heliga och delar av en mänsklighet.

Och så finns det där väldigt osäkra sättet att tänka, där man får för sig att det värdefulla man hittat i religionen hänger ihop med en massa helt omöjliga saker som man då desperat försöker klänga fast sig vid för att få ha kvar det där man känner så starkt för. Det leder till konstigheter som kreationism, och i värsta fall hat mot de människor man skulle ha medkänsla med. Så blir hela kärnan rutten.

Det är svårt att inte drabbas av hur hemska kontrasterna är mellan det skeende som gestaltas i mässan, och hur kyrkorna och deras medlemmar ofta agerar utanför den här ritualen. Kristus hamnar i skymundan, det blir så mycket annat tjafs ivägen. Det är därför jag menar att det nog vore sunt och nyttigt att ta till alla verktyg man har för att utvärdera vilka attityder, sedvänjor, gudsbilder, och vad det nu kan vara, som verkar leda till att man bär god frukt som jag skrev om tidigare.

Avslutning

Mässans avslutning består av välsignelsen, en psalm och postludium (alltså ett musikstycke som spelas efter allt annat), och ibland sändningsord.

Välsignelsen man brukar använda är den som Mose fick för att använda i Fjärde Moseboken (4 Mos 6:24-26, man använder fortfarande formuleringen från gamla bibelöversättningen, ibland lite modifierad):

Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

Om man hade en ingångsprocession med kors i början har man en utgångsprocession i slutet. Korset bärs ut, och alla går ut efter. Meningen är att man ska ha något med sig, att mässan ska vara en hållpunkt i livet men inte en isolerad företeelse. Tar man till sig mässans innehåll borde det få konsekvenser, för ens prioriteringar i livet om inte annat. Man kan förstås gå till kyrkan för att det är mysigt och fint, men det finns mer att upptäcka.

Det var det. Som vanligt en sent skriven och ganska oredigerad text. Jag vet inte om jag har rätt i allt (förmodigen inte), men jag försöker vara ärlig och uppriktig och konkret. Jag lyckas inte helt hålla mig borta från kyrkspråket och teologin, inte minst för att liturgi också blir lite praktisk teologi. Men jag hoppas i alla fall att jag lyckats hålla mig till en beskrivning av vad jag faktiskt gör när jag firar mässa, och vad jag anser att det betyder.