Neurovetenskap, Clarke Awards, Hungerspelen och Little Brother. Som vanligt är mitt huvud fullt av böcker. Jag funderar på vad jag läser nu, vad jag läst nyligen, och vad jag ska läsa härnäst.

Jag läste i veckan den här artikeln från New York Times: The neuroscience of your brain on fiction.

Artikeln uttrycker sig sympatiskt precis som science fiction:

The brain, it seems, does not make much of a distinction between reading about an experience and encountering it in real life; in each case, the same neurological regions are stimulated. Keith Oatley, an emeritus professor of cognitive psychology at the University of Toronto (and a published novelist), has proposed that reading produces a vivid simulation of reality, one that “runs on minds of readers just as computer simulations run on computers.”

Sedan handlar det om möjligheterna med att kunna liksom titta in i andra människors huvuden — hur litteratur spelar på vår ”theory of mind” och kanske också faktiskt tränar empatin. Precis som lärarna i skolan sa på sitt tröttsamma vis, fast det kanske visar sig stämma ändå.

Den där biten om hur hjärnan reagerar på metaforer påminde mig om Embassytown, som jag tycker har en välförtjänt plats bland årets nomineringar till Arthur C. Clare Awards. Den här listan har orsakat en hel del diskussioner, och jag tycker nog inte heller att det är då lätt att förstå hur de har gjort urvalet. Jag tänker nog ändå hålla koll på det här, och spana in de nominerade böckerna lite. Läsa några av de recensioner som är listade på Strange Horizons.

Apropå metaforer måste jag också säga att jag tänkt lite mer på Hungerspelen. När jag har smält boken ett par dagar tänker jag att mina invändningar nog har att göra med att jag läser lite för mycket med hård sf-ögon, och tänker en massa på realistisk historisk extrapolation. Berättelsen gör sig nog bättre om man ser den lite metaforiskt, och inte bryr sig så mycket om hur ett sånt samhälle som beskrivs skulle funka i praktiken egentligen. Det finns ju gott om förtryck och sociala problem i världen, som man kan se Panem som en metafor för.

Och jag har ju bara läst första boken. Nu några dagar efter den känner jag ett vagt sug efter fortsättningen. Möjligtvis kommer allting att verka helt annorlunda när jag ser helheten i efterhand.

Och när vi ändå är inne på det här temat med övervakning och socialt ansvar är det lätt att associera till Homeland, Marcus, uppföljaren till Little Brother av Cory Doctorow. Den kommer nästa år, den ser jag fram emot.

Det är svårt med sån här litteratur med budskap. Förmodligen är Hungerspelen lättare att ta till sig, eftersom man inte behöver se den som relevant för världen omkring — men man kan göra det om man vill. Med Little Brother får man mycket mer närliggande samhällskritik, och måste mycket mer konfrontera sånt som kanske inte stämmer med ens egna åsikter och uppfattningar. Det blir mer tuggmotstånd.

Fast Hungerspelen har i alla fall i form av filmen fått ett väldigt relevant socialt avtryck när den satt strålkastarljuset på en del rasism i det amerikanska samhället. (Har du missat den grejen? Se här.) Där kan man prata om objektiv nytta.