Jag börjar bli rätt less på det här fasteprojektet nu. Det tar väldigt mycket mental energi, särskilt som jag nojar så himla mycket över det hela.

Det skulle inte förvåna mig om de flesta av er som brukar läsa den här bloggen också börjar lessna. Jag hade verkligen tänkt att det skulle bli mer av ordinarie innehåll under veckorna, men jag har inte orkat och hunnit på sistone. Jag lovar, nu ska det bli bättre. Dig som inte läser längre än hit (det är verkligen ett onödigt långt inlägg) skickar jag gärna vidare till Brain Pickings om munkars marginalklotter med ett passande citat av en av dem: ”Now I’ve written the whole thing: for Christ’s sake give me a drink”.

Men jag måste fullfölja.

Jag har faktiskt lyckats formulera och begripa vad det är som gör mig så rädd för att prata om religion. Det har att göra med att det finns så starka känslor inblandade. Jag vill till exempel inte bli automatiskt hopbuntad med grupper som kreationister, militanta abortmotståndare, framgångsteologer, och andra som jag själv blir ganska provocerad av. Säger man bara ”jag är kristen” kan det betyda ungefär vad som helst, och det går ju inte att ge sig in på omständiga förklaringar hela tiden. Och även bortsett från det läser jag ju regelbundet bloggar av folk som anser att alla former av religion är förkastligt och att det är omoraliskt att ha med sådant att göra.

Jag har vant mig vid det här. Med tiden har jag internaliserat attityden att jag nog diskvalificerar mig själv från rätten att bli tagen på allvar varje gång jag antyder att jag utövar religion. Det är det jag vill arbeta bort: självcensuren. Klart att jag inte ska bli någon som går och är odräglig eller påflugen i ämnet, men jag vill kunna uttala mig i såna här halvoffentliga sammanhang (som en personlig blogg) utan att ha ångest och förvänta mig lynchmobb. Alltså går jag igenom den här självpåtagna brutalterapin. Ut med det i det öppna!

Så, till fortsättningen av genomgången av högmässan. Jag hinner inte riktigt till slutet den här veckan heller. Men i alla fall mer än hälften.

Inledningen

När jag stiger in i kyrkan känner jag mig hemma. Vissa perioder av mitt liv har jag önskat att jag kunde känna mig mer sedd av kyrkvärdarna och andra som rör sig i kyrkan. Andra tider har jag mest struntat i dem, och hållit mig på min kant för att få vara ifred. Man kan ha så olika attityder. Själva kyrkorummet kännar jag mig hur som helst trygg med.

Ibland, när jag är lite mer av mitt arga alter ego Dana, vill jag egentligen riva ner alla kyrkobyggnader. Jag kan ha förståelse för ikonoklasterna, för den där frustrationen över att bilder och byggnader så ofta själva tar över fokus från det som egentligen borde betyda något. För att inte tala om kyrkliga organisationer, och den politik som följer med dem. Det var inte det det handlade om, det här med Jesus. Han grundade faktiskt ingen kyrka som var någon organisation. De tidiga kristna församlingarna som finns beskrivna i breven hade inga präster, och samlades i hemmen.

Fast för det mesta kan jag inte riktigt vara arg på själva kyrkobyggnaden. Faktum är att det inte riktigt ligger för mig att vara arg och emot saker, jag föredrar att tänka konstruktivt. Hellre vara för förbättringar än mot det som är dåligt. Hellre koncentrera mig på vad jag ska göra än på vad andra inte borde göra. Det är så tråkigt att moralisera, och inte leder det till att man blir mer generös och vänlig och kärleksfull heller.

Och det finns ju psykologiska funktioner med ett rum som är särskilt avsatt för att vara något utanför vardagen. Med ljus och höjd. Och med konst. Ärligt talat är jag väldigt svag för gamla byggnader också, för att känna historien omkring mig. Det illustrerar liksom förankringen i ett större sammanhang. Bara jag kan motstå att förväxla verktygen med syftet är det ingen skada med det, det är min arbetshypotes.

Jag tänder ett ljus i ljusbäraren. Blir tyst en stund. Varför går jag hit? Jag försöker vara så ärlig mot mig själv som möjligt, men det är ibland svårt att formulera sina reaktioner. Jag vet så väl hur det är med hjärnan: man fattar sina beslut, sedan hittar man på motiveringar till dem. Ibland blir det en ganska riktig tolkning, ibland inte alls.

Mina bästa försök, mest avskalade och minst konstlade, går ut på att det finns en uppsättning mänskliga impulser och känslor som kanaliseras som religion. I kristendomen hittar jag ett språk för att tala om de här sakerna på ett meningsfullt sätt, och en uppsättning ritualer och verktyg för att handskas med dem. Dessutom blir det hela mycket mer när man lär sig det och växer i det. Det är klart att det finns mer att säga, mycket mer, men jag vet inte vad jag ska göra med alla ord.

Efter klockringningen och några välkomstord av en kyrkvärd börjar gudstjänsten på riktigt. Man har ofta en ingångsprocession under första psalmen, då någon bär ett kors och alla som sköter någon sorts funktion under gudstjänsten tågar in efter det (utom vaktmästaren och kantorn, som sitter vid mixerbordet respektive orgeln).

Med korset är det Guds närvaro man bär in. Inte så att Gud skulle sitta i korset på något vis, men det är liksom ett fokus som man flyttar. Det är en påminnelse om att ”där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” som Jesus säger (Matt 18:20).

Jag vet inte vad eller vem Gud egentligen är. Jag vet inte ens om Gud ”finns”. I praktiken anser jag att det är en ointressant fråga. Vi är här för att möta något vi kallar Gud, och jag tror att det görs bättre ju färre uttalade föreställningar man har om vad Gud är. Jag undrar ofta över människor som uttalar sig väldigt tvärsäkert om Gud, särskilt när de talar om vad Gud vill och inte. Om de tror på det sätt som de säger att de gör, då måste de ju räkna med att Gud hör allt de säger. Är det inte väldigt pinsamt att uttala sig för någon annan, som hör på, om man tar miste? Tänk om man har fel?

Församlingen står upp när korset bärs förbi, som i en lite gammaldags artighetsgest — man står upp för att möta någon som kommer in i rummet. Det handlar ju inte om att endast tänka och titta, utan att vara en människa. Det vill säga, en kropp, som agerar. Det är nog idogt mässfirande som befäst min människosyn: kropp och själ kan inte skiljas åt, utan är förstås bara aspekter av en hel människa. (Det finns en stark dualistisk strömning i kristendomen, men jag kan inte begripa det på annat sätt än som ett missförstånd, och ganska obibliskt för den delen.)

Nu är vi samlade, och idealiskt oftast också samlade på insidan. Men det vet man ju hur tankarna och vardagsbekymren springer omkring innanför skallbenet, det är svårt att stänga av. Knepet, som man lär sig om man mediterar, är att låta tankarna komma men inte fästa sig vid dem. Låta dem passera förbi, rinna av eller hur man nu vill tänka på det.

Litegrann på det viset tänker jag på det här med syndabekännelsen. Den ligger där i början av gudstjänsten, och för somliga tornar den upp sig väldigt hotfullt. Jag vet att jag hade vänner i Kyrkans ungdom en gång i tiden som tyckte att den fick dem att känna sig dåliga och ovärdiga. Så kan det förstås bli, det är lätt att koppla fel. Fast för mig har det aldrig varit så.

Innan man börjar ta itu med själva bekännandet säger prästen något som ska påminna om meningen med det hela. Det kallas för beredelseord (förr hette det skriftetal). Ibland funkar det bra, ibland mindre bra, som det är med ord. Men gör man ofta det här skaffar man sig en uppfattning som inte hänger på den enstaka utläggningen. Jag tänker mig att det hela handlar om att acceptera att man själv inte är perfekt. Hur man än anstränger sig och hur duktig man än är kommer en del av de saker man gör, säger, eller låter bli att göra att leda till något dåligt. Och ibland vill man ju inte ens göra de bra sakerna. Man får acceptera att så är det. Det är bra att vara medveten om, men inget att ha ångest över. Jag har inte ens någon överblick över de stora sammanhangen och vart saker leder i längden. Jag kan inte kontrollera allt, och jag har begränsade förmågor.

För mig är det här en väldigt viktig poäng. Jag får så ofta för mig att livet handlar om prestation. Jag vill göra så mycket. Det är väldigt bra för mig att överlämna mig lite. Världen hänger inte på att jag anstränger mig. I varje situation får jag göra mitt bästa, men det jag inte klarar ska inte hindra mig från nya tag.

Själva formuleringen av syndabekännelsen är mig tämligen likgiltig. Det kan vara gamla blankslitna ord, eller någon ny poppig formulering. I mig händer samma sak. Jag släpper taget, åtminstone för tillfället, om mina ansträngningar och tillkortakommanden. Bara konstatera, lämna ifrån sig, och fortsätta.

Gud tar hand om det, säger jag på kyrkspråket.

Sedan ställer sig prästen upp och säger att hon på Jesu kristi uppdrag säger till den som ber om det att synderna är förlåtna.

Och jag tecknar korset på mig. Från pannan till bröstet, från axel till axel. Tanken och hjärtat och kroppens kraft. Det är hela jag som är med.

Nästa viktiga sak som händer är att vi sjunger Kyrie eleison: Herre förbarma dig, Kristus förbarma dig, Herre förbarma dig.

Vad vi säger här är att vi vänder oss till Gud (vem eller vad vi än anser att det är) och säger att vi behöver honom. ”Herre, du blev vår broder. Du känner vår nöd.” Var hos oss.

Sen följer vanligtvis en en lovsång, men inte i fastan för då brukar man tona ner gudstjänsterna lite.

För att repetera mässans inledning, för den som försöker hänga med i vad som händer mellan mina utläggningar:

  • Ingång
  • Syndabekännelse och förlåtelse
  • Herre förbarma dig

Sen kommer mässans nästa del:

Ordet

Det här med ordet är inte min starkaste gren. Det kanske verkar konstigt, med tanke på att jag är så förtjust i att läsa och skriva, men just när det gäller religion har jag oftast varit relativt ointresserad av just de här aspekterna.

Det är lite för ensidigt cerebralt, kanske.

Ordets del av mässan brukar innehålla bön, en eller annan psalm, tre textläsningar och predikan, och så trosbekännelsen och kyrkans allmänna förbön. (”Kollektbön” betyder förresten ”samlingsbön”, alltså en bön för att samla sig. Om nån undrar — förmodligen inte. Det har i alla fall inte med den där pengahåven att göra, den kommer senare.)

Man läser en text ur Gamla testamentet, en text ur breven i Nya testamentet, och en text från evangelierna. Det är förmodligen en källa till det mesta av min bibelkunskap, eftersom jag faktiskt tycker att det är rätt knepigt att läsa bibeln själv. Så nån nytta är det väl med det. Fast fråga mig direkt efter mässan och jag kommer förmodligen inte att kunna tala om vad alla tre texterna handlade om.

Predikan kan också vara rätt dimmig för mig. Genom livet har jag säkert snappat upp ett och annat, men min allmänna känsla är att jag inte egentligen lyssnar. Det är så ofta jag har svårt att känna att den är angelägen för mig, och ibland hör man ju direkt dåliga predikningar. Det är sällan jag lär mig något, och ännu mer sällan jag blir inspirerad. Ibland hör jag också saker jag verkligen vill invända mot. Men för det mesta gör iget av det här så mycket. Oftare sätter min hjärna igång med att tänka på någonting djupt, väldigt intensivt genom hela predikan. I andra fall vet jag inte riktigt vad jag gör, jag liksom försvinner ett tag och vet inte vare sig vad prästen sagt eller vad jag själv har tänkt. Kanske kan det räknas som någon sorts ordlös bön. Jag lyssnar i alla fall inte direkt uppmärksamt.

Jag vet inte om det här beror på att jag tränat mig dåligt, eller tränats på dåliga predikanter. Jag har ändå inte sett någon anledning att ändra min inställning direkt. Det är ju inte för att bli undervisad jag kommer till kyrkan, utan för mötet. För att vara med. Vara närvarande.

Psalmerna är för övrigt en mycket säkrare väg till min hjärna än predikan. Text och melodi fastnar. Jag har en stor reportoar av psalmverser i huvudet, för livets alla situationer.

Trosbekännelsen kommer efter predikan, och den är jag mer med i. Vi reser oss upp och reciterar tillsammans, som en lovsång. Den får mig att tänka på stora saker. Känna luft och höjd. Och att tänka på att den Gud vi tillber här är en som varit och är här. Det är det som är kristendomen, det kretsar kring tanken att Gud (som jag alltså tänker att vi inte vet något om, egentligen) kommit nära, varit en människa, och är med bland oss nu. Ingenting avlägset, utan något mycket närvarande.

Att tro på Gud betyder att lita på Gud, inte att krampaktigt säga ”Gud finns visst, Gud finns visst”. Man brukar ofta prata om tro som om det handlar om att skriva under på en uppsättning påståendenden. Så ser jag det inte. Tron är en livshållning. En övning.

Det finns poänger med att vara överens om vilka texter och formuleringar vi använder i kyrkan, inte minst för att vi då inte behöver fastna i tjafs om orden. Man kan låta dem man inte begriper passera förbi tills de möjligen börjar betyda något för en. Vissa saker kan man rent av behöva säga emot, rent av, och då kan man göra det.

Jag tycker att man ska fråga vad Gud bryr sig om orden egentligen. Den Gud som gestaltas i mässan är inte en förhörsledare, inte någon magister som ska kolla ifall vi kan vår katekes. Den Gud vi läser om, sjunger om, ber till, och tar emot, det är en Gud som verkar ha helt andra prioriteringar. Det handlar om kärlek, och en väldigt radikal kärlek. Vad spelar roll: ifall man säger att Anden utgår från Fadern och Sonen eller bara från Fadern, eller ifall man ger hungriga mat och besöker de sjuka och ensamma? (Matt 25:34-45, till exempel.) Ifall man är säker på det här med en ”allmännelig och apostolisk kyrka” eller ifall man bemöter barn och utstötta som Jesus själv? Lite perspektiv, tack!

För sisådär nio år sedan exploderade Sverige i en debatt som gjorde mig hemskt förvånad. Dåvarande ärkebiskopen KG Hammar fick frågan om man måste tro på jungfrufödseln, och han svarade nåt i stil med att ”det finns inga måsten”. Jag fattade inte att det skulle utlösa så starka känslor i vårt sekulariserade land. Jag är nog på Hammars sida här. Jag behåller helst de gamla formuleringarna, för jag anser att de har betydelse trots allt, men det vore en väldigt liten och småaktig Gud ifall det viktiga var att hålla sig till saker man kanske finner orimliga. De blir ju då ett hinder för tilliten snarare än en hjälp. Man kan rentav säga att om trosbekännelsen leder bort från det väsentliga, då blir den en avgud.

Nästa punkt i gudstjänstordningen är kyrkans allmänna förbön. Den kan formuleras på lite olika sätt, ofta är det någon frivillig lekman i församlingen som gör det. Under fastan använder man på vissa håll en sjungna litanian (nummer 700 i psalmboken) istället för en sådan vanlig förbön.

I förbönen ingår också att be för dem som döpts och dem som dött i församlingen under veckan. Nuförtiden är det vanligt att man tänder ljus när man läser upp namnen på dem som avlidit, och så ringer man i kyrkklockorna.

Jag kanske ska säga något allmänt om bön också, när jag är på den här punkten. Bön kan vara av många slag. Den tysta, ordlösa bönen. Meditationen över ett bibelord. Lovsång. Tacksägelse. Bön om förlåtelse (som jag redan varit inne på). Och så finns den där sortens bön som handlar om att man ber Gud gripa in.

Det är väl den sista sorten som det är mest av i kyrkans allmänna förbön, och det är den sorten många brukar anse vara problematisk. Ibland hör man om forskare som testat till exempel om förbön för sjuka har någon verkan. Det har den inte. Snarare kan det faktiskt vara så att folk som vet att de får förbön tillfrisknar mindre bra än andra. En slutsats: berätta inte för någon att du ber för henne.

Fast jag har fler kommentarer. En är att bön inte är magi. Även om man skulle tänka sig att Gud kunde påverka saker man ber om, så skulle man inte kunna förvänta sig att det skulle gå att diktera för Gud hur saker skulle göras. Men att formulera sina längtor och önskningar kan vara viktigt i alla fall, förstås. Att lägga fram dem för Gud är att visa vem man är och var man står. Många kristna brukar formulera det som att religion är relation. I en relation måste man kommunicera. Tala och lyssna. Det är det bönen handlar om.

Jag vet att det här ser väldigt mycket ut som att man pratar med en låtsaskompis. Det bjuder jag på. Vad spelar det för roll i praktiken? Saker händer i mig när jag ber. Jag försöker göra så få metafysiska uttolkningar som möjligt, för de har aldrig lett mig någonvart. Det kan hända att jag egentligen bara pratar med en omedveten del av mig själv, men hur kan jag veta skillnaden? Gud lär ju också finnas i oss och med oss. Sak samma, säger jag. Det jag bryr mig om är att den här livshållningen fungerar. När jag ber och firar mässa är något som jag kallar Gud levande i mitt liv.

”Du är ju egentligen ateist, det är bara det att du inte vet det själv” har jag fått höra. Men det är jag inte alls. Jag är en kristen agnostiker. Som tror. (Och nu har jag förklarat ungefär vad jag menar med det.)

Många ord igen. De här sakerna ingår alltså i mässans andra del, det som brukar kallas Ordets gudstjänst:

  • Kollektbön
  • Gammaltestamentlig text
  • Episteltext (från breven)
  • Evangelietext
  • Predikan
  • Trosbekännelse
  • Förbön

Tl;dr? Men det är inte slut än! Fortsättning följer. Själva Måltiden, och så avslutningen.