Jag har gjort det igen. Läst en bok bara för att jag vill veta vad folk pratar om.

Det är kul att kunna hänga med litegrann. Vill man få prata om böcker måste man läsa en del som man kan vara rätt säker på att möta andra som har läst. Ibland känner jag mig motsträvig, och vill inte alls läsa saker som ”alla andra” läser. Fast en annan sida av mig är att vilja ha koll, och vara insatt i vad som händer inom SF/F. Ofta blir jag så nyfiken av vad som andra pratar om att jag åtminstone vill kunna säga något.

Så nu har jag läst Hungerspelen. Den känns väldigt mycket som en ungdomsbok, men onekligen våldsam. Jag rekommenderade min sexåring att vänta med att läsa den tills hon är tio-elva eller så. Hon gillar spännande och läskiga böcker, men ibland lever hon sig in väldigt mycket. Och hon läser inte särskilt snabbt ännu. Den här känns inte som något jag känner för att läsa högt.

Jag tror hur som helst att en del av framgångsfaktorn är att den handlar om personer i underläge som kämpar inom ett system som är orimligt och omänskligt. Det finns liksom en större, yttre fiende. Det är alltid en sympatifaktor när man kan få känna sig rebellisk, och för ett gott syfte. Som att läsa vara nio år och läsa Datorernas död, menar jag.

I vuxen ålder är jag mindre lättflirtad av sånt, men det funkar fortfarande. Jag känner igen greppet, så det funkar inte riktigt lika bra, men det går ju hem. Lite avtrubbad är jag kanske (men bara lite), så där som man kan bli med åren, så jag tror inte riktigt på det. Jag ser liksom den verkliga världen igenom fiktionen, och ser massor av problem med att upprätta och upprätthålla det otäcka samhället. Jag lever mig inte in i dystopierna så lätt, jag känner instinktiva invändningar mot alla underförstådda antaganden om hur det skulle gå åt pepparn på det viset.

Men själva berättelsen, den kan ju fortfarande funka.

Och jag beundrar i alla fall alla som kommer undan med första person presens, det var en sak jag tänkte på. Man ska ju liksom uppleva det som händer inifrån huvudpersonens huvud. Ett par gånger i början av boken skorrade det lite för mig. Saker som inte kändes som om Katniss borde tänka det, för att hon liksom inte behöver förklara sin egen värld. Fast det var väldigt lite. Det måste vara rätt svårt att åstadkomma den här sömlösa illusionen, och det känns så himla fel när det blir fel. Men jag tycker nog att Suzanne Collins tog hem det. Sånt bidrar nog också till att de här böckerna blivit så populära.

Filmen kommer jag nog inte att se, om jag känner mig själv rätt. Går på bio typ två gånger om året, högst. Men nån gång kanske jag ser den på dvd, bara för att veta vad folk pratar om.

Annonser