Det går lite troll i det här fasteprojektet. Det är svårt att hålla det kort, och jag fixar inte att skriva klart allt på nån timme ens från ganska omfattande kludd. Kanske är ingen intresserad heller, men jag gör det här rätt mycket för min egen skull, så jag framhärdar i att lägga upp ytterligare en del nu när det är söndag. Jag lovar i alla fall att nu när min praktik är slut kommer det att komma lite mer av ordinarie innehåll här, om science fiction och sånt. Böcker, och annat som intresserar mig. Men först, en del i min följetong om religion…

Jag har en rätt ambivalent inställning till att avslöja att jag går i kyrkan, som väl framgått i tidigare inlägg i den här serien. Fast bland vännerna är det ju ingen hemlighet, och det händer att folk i bekantskapskretsen frågar om det. En av de mer uttalade ateister jag känt var lite nyfiken, och frågade mig en gång om jag hade hört eller sett gud.

Tonfallet och hela samtalet sade mig att frågan var ärligt menad, men jag kände mig väldigt obekväm. Han undrade alltså om jag hade uppenbarelser av något slag. Jag började höra refrängen på De Lyckliga Kompisarnas låt ”Hallucinationer i himmelen” i huvudet.

Det är klart att det finns folk som har diverse mer anmärkningsvärda upplevelser, men de är knappast en stor andel av alla religionsutövare. (Jag är ganska reserverad vad gäller sånt också, men jag vet inte så mycket om det hela så jag avstår från att diskutera det närmare just nu.)

Lite obekvämt alltså, men eftersom min kompis frågade på det här öppna sättet försökte jag verkligen gå honom till mötes. Jag försökte formulera vad det är för sorts upplevelser som jag lärt mig kalla ”möten med Gud”.

Jag pratade lite om vad som händer i mässan, eftersom det är form av religionsutövning som jag är bäst tränad i. (Kom ihåg mitt synsätt att religion i första hand är något man gör, inte en åsikt eller ideologi. Jag uppfattar det som något i stil med en färdighet eller en konstform.) Det blev ingen bra förklaring. Efteråt hade jag en stark känsla av att ha gjort bort mig, och att ha förvirrat mer än jag förklarade. Framför allt är det väldigt svårt att översätta från ”kyrkspråket”, det språk jag lärt mig för att tala om såna här saker och som kanske inte är så begripligt om man inte lever i det, till något som funkar för en utomstående. Man låter lätt som om man bara svamlar obegripliga klyschor.

Nu tänker jag försöka igen.

Frågan är: kan jag beskriva vad jag upplever och vad jag anser att det betyder, så att det blir begripligt för en person helt utan någon personlig relation till religionsutövning? Jag inbillar mig ju att även de som anser att religion är moraliskt förkastligt borde kunna begripa det genuint mänskliga beteendet. Man kan tycka vad man vill, men borde kunna se att det i normala fall åtminstone inte är fråga om någon psykisk störning. (De flesta tror väl inte att det är illa, i och för sig. Att jag tänker i de banorna är förmodligen ett utslag av min allmänna noja i sammanhanget. Men ändå. Det är lätt att se att jag varit med om saker som liksom blåser upp nojan snarare än låter den tunnas ut och försvinna.)

Åka firar mässa

Lite bakgrund

Mässa betyder i kyrksammanhang en gudstjänst med nattvard. Högmässa heter det när en mässa är veckans huvudgudstjänst. Numera är högmässa den vanligaste gudstjänstformen på söndag förmiddag i Svenska kyrkan, och det är inte ovanligt med enklare veckomässor på kvällstid.

Jag har firat mässa väldigt ofta, i hela mitt liv. Jag är alltså ganska inkörd i de vanliga formerna. Det är klart att det går att göra på många olika sätt. Det sätt vi firar nattvarden på, till exempel, är en väldigt stiliserad och avskalad ritual. Från början ingick ju brytandet av brödet i en vanlig måltid, men genom historien har tendensen varit att renodla det. Numera behöver man viss fantasi för att se kopplingen mellan det man gör med de pappersaktiga oblaterna och det oftast alkoholfria vinet, och vanlig mat och dryck. På sätt och vis är det meningen, för att man vill att detta ska vara något annorlunda och olikt vardagsmaten. Samtidigt förloras kanske en del av tyngden i symboliken.

Formerna i gudstjänsten är inte huggna i sten, utan kan förändras. Den muteras långsamt genom användning och utprövning av vad som funkar, eller kastas ut och nyskapas i olika revolutioner och reformationer.

Det är lite dubbelt det här. Det kan kännas skönt att vila i något invant och välbekant, samtidigt som det också är lätt att bli hemmablind och glömma bort vad det betyder. För somliga är de yttre formerna något man lever sig in i och upptäcker nya djup eftersom. För andra kan de te sig tomma och urvattnade efter ett tag. Åter andra dyrkar nästan själva utanverket mer än det det var tänkt att visa på.

Här tänker jag alltså försöka beskriva hur en rätt så ordinär högmässa i Svenska kyrkan ter sig för mig, som rutinerad gudstjänstfirare och med fäbless för genomtänkt liturgi, men samtidigt som lite skeptisk till att fästa alltför stor vikt vid en specifik utformning av gudstjänsten.

Gudstjänstfirande är ingen åskådarsport. Sitter man bara och tittar på riskerar man att missa poängen, har jag en känsla av. Är man ny och ovan är det säkert lite svårt (jag vet hur det kan vara för mig när jag kommer till ett samfund där jag inte känner igen mig), men jag tror att man inte får ut samma sak om man inte själv deltar. Det är lite som sf-kongresser. Första gången kanske man går dit mest för att kolla läget, men de som hänger med genom åren är de som engagerar sig och blir en del av kongressen snarare än åskådare. Inom sf-fandom brukar man gilla att poängtera att man betalar medlemsavgift i kongresser, inte inträde. Så, ungefär, tänker jag om att fira mässan.

Längre än så här orkar jag inte ikväll, men fortsättning följer…