Jag brukar ju säga att kärlek är något man gör, mer än det är en känsla.

På liknande sätt skulle jag vilja hävda att religion är något man gör, snarare än en åsikt. Det är inte helt analogt, men det följer samma tankebana. Jag är en ganska praktiskt inriktad person. Jag gillar teori och funderingar, men jag är avvaktande mot de tankebyggen som inte ser ut att ha solid förankring i praktisk tillämpning. Där är jag väldigt konsekvent (ingen ”compartmentalization” i detta avseende i alla fall!).

Det är därför jag brukar hävda att tro (vad man nu lägger i det ordet, men det tar vi en annan gång) så gott som alltid är en konsekvens av religionsutövning, snarare än en orsak till den. Teologi och dogmer och så vidare kommer efter det, och har i mina ögon ofta något av efterrationalisering över sig.

Så här är det. Jag står upp. Eller sätter mig ner. Lyfter händerna. Gör korstecken. Knäpper händerna. Håller händerna öppna framför mig. Knäfaller.

Många av de yttre åtbörderna följs åt av en nästan reflexmässig inre hållning: samling, koncentration, eller en känsla av att sträcka mig uppåt och utåt. Det är inövat genom hela livet, känns bekvämt och hemtamt. Jag blev nästan förvånad när jag kom på det, men det är ju en hel uppsättning mentala tekniker jag har lärt mig – eller upptäckt – bara genom att göra och göra.

Bordsbönen är ett tydligt exempel. Det funkar väldigt olika beroende på hur stökig matsituationen blir, men åtminstone en gång av fyra hjälper mig faktiskt bordsbönen att bli medveten om att jag har mat på bordet och att det är något att vara glad och tacksam över. Jag har aldrig i mitt liv behövt gå utan mat, så jag skulle annars bara ta det för givet.

Fast jag känner mig väldigt ensam om att leva på det här sättet. Jag läste i DN häromveckan att 6% av Sveriges befolkning ber bordsbön, och jag blev förbluffad över att det var så många. Jag vet inte var siffran kommer ifrån, men jag har lite svårt att tro på den. I min värld är aktiv utövning av kristendom något fullständigt osynligt, något nästan okänt.

Jag har ju knappast ansträngt mig för att omge mig med kristna heller. De intressen min tillvaro kretsar kring är naturvetenskap och science fiction, och kulturen kring de här intressena samlar många ateister. Inte konstigt att jag ofta föreställer mig att nog nästan alla är ateister, och att religion i allmänhet är extremt udda. Jag vet inte hur många gånger jag suttit och lyssnat på folk som förklarar för varandra hur dumt det är med religion (eller rent av säger saker som att de hatar kristna) och känt mig väldigt obekväm. Det är svårt att veta hur jag ska hantera det. Jag vill egentligen inte vara kontroversiell eller konstig, och inte vill jag hindra andra från att uttrycka sina åsikter. Jag har tidigare berättat om hur svårt det kan vara att veta hur jag ska förhålla mig till sådana situationer, och hur fel det kan bli.

Jag har inget emot ateism eller ateister, jag vet bara inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Idealet vore kanske att alla skulle veta att jag är kristen, men att jag nästan aldrig skulle säga något om det. Ett problem är då förstås hur jag berättar det till att börja med. Ett annat hur jag ska komma över mina onödiga spärrar mot att över huvud taget nämna att jag någonsin varit i en kyrka, känner folk som jobbar i kyrkan, eller har förstahandsinformation om sånt. Kan jag vara med i samtal som har med sådant att göra? Eller borde jag bara hålla mig undan?

Det är inte klokt vad mycket nojor jag har kring detta.

Vad jag egentligen skulle vilja är kanske att hitta ett sätt att prata om religion på ett sätt som inte tvingar in mig i en debatt. Jag avskyr att befinna mig i situationen där jag måste försvara åsikter jag inte är säker på om jag har, eller tankar jag inte tänkt färdigt. Jag trivs inte i debatter, eftersom deltagarna är motståndare. Jag tycker om samtal, där man lär sig saker tillsammans, och diskussioner, där man vänder och vrider på begrepp och funderingar tillsammans. Det verkar tyvärr vara ett ämne som är svårt att prata om på bra sätt.

Men här på min egen blogg måste jag ju ändå kunna prata om saken.

Idag är det askonsdag. I kyrkorna har man bränt kvistar eller palmblad som man använde vid förra palmsöndagen. Askan blandar man med olja och med blandningen ritar man kors i pannan. Ofta säger man något i stil med ”kom ihåg att du är stoft, och stoft ska du åter bli”. Det kan tyckas lite läskigt, men för mig är det snarast livsbejakande att i ett ofarligt sammanhang påminna mig om min dödlighet. Man gömmer inte undan detta besvärliga faktum tills man drabbas av sorg eller sjukdom och måste konfrontera det. Att ställa livet i kontrast påminner om vad som är viktigt.

Det här är fastans första dag. Fastan är en förberedelsetid för påsken. Att fira livet vid påsk blir förstås mer signifikant om man först går genom fastans eftertanke och långfredagens mörker.

För mig är fastan en viktig del i årets rytm. En tid till att avstå från en del av det jag normalt sett kostar på mig, och för att prioritera sådant som kanske annars blir bortglömt.

I år tänkte jag mig ett fasteprojekt här på bloggen. Varje söndag fram till påsk tänker jag skriva ett inlägg här som har att göra med mina tankar om religion och kristendom (och det är faktiskt lång ifrån allt som jag är positiv till, faktiskt). Ganska många inlägg blir nog bokrelaterade, för jag har lagt upp en tematisk läshög. Jag har inte för avsikt att försöka övertyga någon om något. Jag tänker inte kräva någon form av särskild respekt, jag kräver inte att några synsätt måste få stå oemotsagda. Jag vill bara berätta om min personliga syn på sådana saker, och visa upp seder som kanske är ganska okända. Kanske kan det vara av intresse. Jag tänker mig (kanske lite naivt) att en värld där folk känner till och kan begripa sig på varandra blir en mer generös och mindre likriktad värld, och då borde inte min religion vara något jag behöver smussla med.

Men jag lovar att inte bli påflugen med mina liturgiska hyss. Det finns order uppifrån, så att säga:

När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. (Matt 6:5-6)

När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. (Matt 6:16-18)