semlor

Semlor, bakade i den konstiga ugnen vi hade i Kanada. Jag vände bullarna uppochner efter halva tiden för att de skulle bli genomgräddade, därför är de platta och bruna ovanpå.

Jag brukar skriva något om semlor, så gott som varje år. Många brukar ju hävda att man ska vänta med semlorna till fettisdagen, men sedan äter de semlor ända till påsk — något som för mig är lite bakvänt. Fastan är ju då man ska avstå från saker som semlor. Någon påpekade en gång att det nog är ett missförstånd i botten: man blandar ihop fastlagen, alltså tiden före fastan, med fastan själv. Fastlagsbullar, som en gång var något man åt före fastan, blev fastebullar istället.

Hur som helst är det snart fettistag, och jag tänkte berätta hur jag tycker att goda semlor ska vara. Jag har skaffat en mandelkvarn, så nu kan jag göra semlor med egen mandelmassa precis som jag vill ha dem!

Först bakar jag släta vetebullar, inte för stora. Det är roligare att äta två små än en jättestor. Det gör inget om bullarna stått någon dag och blivit lite torra, för fyllningen gör ju att de blir saftiga igen.

Jag skär av toppen på bullen och gröper ut ganska mycket av inkråmet. Det ska bli en ordentlig grop. Inkråmet smulas i en bunke, och blandas med ungefär dubbla volymen riven mandel. Nyriven mandel är rätt fluffigt, det krymper när man blandar. Sedan rör jag ut det med mjölk, lite i taget. Det ska bli ganska löst. Sedan sötar jag med florsocker (strösocker krasar, det blir finare med florsocker). Jag gillar när det inte blir alltför sötsliskigt, men det kan man ju ta efter smak. Den färdiga fyllningen pytsar jag tillbaka i håligheterna i bullarna och klickar grädde över. Locket brukar jag trycka lite på, så att grädden pöser ut på sidorna. Sedan siktar jag florsocker över. (De brukar bli snyggare än de på bilden ovan.)