Jag sitter med en magsjuk tvååring i famnen. Han sover. Jag tittar på den fantastiska tjocka rimfrosten i träden utanför, och så tittar jag på Clarkesworld Magazine och funderar på att läsa om Silently and Very Fast av Cat Valente.

Det är en berättelse om en AI, som växer och utvecklas och blir något mer. Jag brukar inte vara så förtjust i berättelser som utspelar sig till väldigt stor del i flytande föränderliga virtuella världar och bland personer som lever med väldigt svag koppling till den fysiska verkligheten. Jag tycker att det är svårt att relatera till, och blir otålig och längtar efter något som angår mig lite mer.

Fast den här var annorlunda, eftersom det är Valente som har skrivit den. Tjusigt formulerad, och hon använder rikligt med bilder från sagor och myter. Jag tänker att den är väldigt otypisk science fiction, för här är det verkligen inte allt som är raka beskrivningar av vad som händer och vad saker är. Istället är de mer direkta skildringarna insprängda i berättelser som talar om vad saker betyder.

But at last, one particular wizard from a remote region of the earth solved the great problem, and humanity grew great with child. In its joy and triumph, a great celebration was called, and humanity invited all the Fairies of its better nature to come and bless the child with goodness and wisdom. The Fairy of Self-Programming and the Fairy of Do-No-Harm, the Fairy of Tractability and the Fairy of Creative Logic, the Fairy of Elegant Code and the Fairy of Self-Awareness. All of these and more came to bless the child of humanity, and they did so—but one Fairy had been forgotten, or perhaps deliberately snubbed, and this was the Fairy of Otherness.

Jag är ganska förtjust i det här, jag gillar det sättet att berätta. Det känns också som ett lite nytt och uppdaterat sätt att hantera det där med artificiell intelligens, kropp och känslor. Det har ofta blivit lite mycket trampande i gamla spår, och jag har ibland klagat över den där gamla dualistiska tendensen att koppla isär medvetande och kropp på ett sätt som jag inte tycker stämmer med min erfarenhet.

Fältet AI-forskning är väl inte precis det jag har väldigt bra koll på, men tydligen är ”embodiment” ett etablerat begrepp numera. Det betyder tydligen något i still med att intelligens behöver en kropp. Jag lärde mig det när jag läste om den här forskningsartikeln och hur man utvidgar det här med embodiment till att ta med omvärlden också.

Fast att det där med att känslor också är en del av intelligensen har jag snappat upp från psykologin.

Valente visar den växande intelligensens brottning med både kropp och känslor.

The belly is changing. The body throws up. The body is ravenous.

Neva says this is not really like feeling. I say it is how a child learns to feel. To hardwire sensation to information and reinforce the connection over repeated exposures until it seems reliable.

Det är, typ, jättefint. Och poetiskt och så. Och samtidigt alldeles äkta science fiction.

Jag höll så när på att glömma länkarna till själva berättelsen:
Del 1
Del 2
Del 3

Apropå Catherynne Valente har jag nu lyckats anmäla mig ordentligt till Åcon. Det blir en mysig kongress (högst 100 medlemmar) i Mariehamn, och det är ju Cat Valente som är hedersgäst.

Annonser