Det var ett tag sedan jag skrev något om mitt projekt att utforska paranormal romance, en genre jag har viss fobi för och många fördomar om. Projektet kom av sig lite, för annan läsning som var mer lockande.

Nu har jag läst några fler noveller i den här samlingen, och jag tror att jag börjar få grepp om vad jag har för problem med romance överlag. Det handlar om att jag inte kan köpa bilden av vad kärlek är för något och hur det funkar. Jag säger inte att det alltid är så, men nog verkar det finnas ett starkt drag i den här genren av att man behandlar Kärleken som om det handlar om den Enda Rätta och ett Öde som avgör hela Livet.

När jag funderar lite på hur det här funkar är min tolkning att det är en sorts känsloporr. Man tar i lite extra för att framkalla en viss reaktion hos läsaren. Det man spelar på är förstås hur det känns att vara förälskad. När man är nykär känns det precis som om hela ens liv och lycka hänger på denna enda person, och att det är den bästa och vackraste personen i hela världen. Det är en sorts galenskap — en trevlig och rolig känsla, men ändå. I romance verkar genrekonventionerna föreskriva att man ska beskriva världen som om den där känslan vore bokstavligt sann.

Och därmed kommer man till det där med att alla ska vara så övernaturligt vackra hela tiden. Jag blir hemskt trött på det. En effekt blir att det verkar som om kärlek bara är till för dem som är snygga, vilket jag tycker ger en otrevlig människosyn. Jag läste en gång en intervju med en författare som fick frågan varför alla personer måste se bra ut. Svaret blev att läsaren vill identifiera sig med dem, och det inte är trevligt att få veta att man är ful. Men det är ju inte det det handlar om! För övrigt behöver man ju inte alls fästa så stor vikt vid utseendet.

Jag går vidare med tre noveller till, som exempel. Av de här tre är det väl den första som mest har de fel jag diskuterat här, men den klarade sig undan att bli irriterande på grund av en detalj som författaren kanske inte ens avsett.

”John Doe” av Anna Windsor

Dutch Brennan är läkare och har nattjour på ett psykiatriskt sjukhus när det händer ovanliga saker.
Jag måste säga att namnet ”Dutch Brennan” inte självklart säger ”man” eller ”kvinna” i mitt huvud, så genom hela novellen hade jag en androgyn bild i mitt huvud, en sannolikhetsfunktion med lika komponenter han och hon. Kanske var jag lite trött när jag läste och missade någon ledtråd, men annars var det ganska trevligt att det inte var så tydligt. Det gav en lite speciell känsla till den här berättelsen som annars handlar om änglar och ”väktare” och alldeles extra stark kärlek som ”förändrar allt”.

Jag undrar om det är meningen att man ska känna den här könsambivalensen? Internet talar om för mig att ”Dutch” är nästan exakt lika vanligt som mans- och kvinnonamn. Det var det allra mest intressanta med den här berättelsen, enligt mig.

”Taking Hold” av Anya Bast

Det här är nog min favorit i den här samlingen hittills. Det är allmänt känt att det finns varulvar (typ, de är åtminstone varelser som kan ändra skepnad och vara antingen varg eller människa), men de är hatade och jagade av människorna. Huvudpersonen är en sjuksköterska (människa) med komplicerad bakgrund. Hon attraheras inte av vargmannens utseende eller styrka, utan andra kvaliteter. Hon tappar inte huvudet heller, utan är väldigt sansad. Det är ganska fint skrivet, om utanförskap och sådant.

”How to Date a Superhero” av Jean Johnson

Den här var annorlunda, för att den handlar om superhjältar och för att jag verkligen kan se grällt färglagda serierutor för min inre syn när jag läser. Överdriven anatomi och alltför breda leenden. Ganska humoristisk. Inte något jag kommer att minnas, kanske, men underhållande.

Jag har läst några fler noveller också. Jag återkommer med lite kommentarer om dem, och så småningom resten av boken.