1988 började jag högstadiet. Jag valde allmän matte och engelska (den lättare varianten), och som tillvalsämne tog jag inte ett språk utan ”Tillsammans”, som jag tror var någon sorts hushållsekonomi med inslag av att måla och tapetsera och sånt. Jag ville bli som Rusty i Hemlängtan av Michelle Magorian, som inredde ett eget hem i en ruin (eller vad det nu var, utanför sin internatskola), snickrade och dekorerade med schablonmålningar. Matten bytte jag upp till särskild efter en termin — så kunde man egentligen inte göra, men lärarna var överens om att det var rimligt för mig. ”Tillsammans” bytte jag bort mycket fortare än det, för jag kom på att Kip i Egen rymddräkt finnes var en förebild jag ännu hellre ville efterlikna (av någon anledning var matten inte det första jag tänkte på då). Istället blev jag den enda tjejen på ”Bo bygga bruka”, ett tekniskt tillvalsämne som fanns på min skola. Vi konstruerade enkla elektriska saker, lärde oss slöjda i plast, gjorde en trämodell av bilens elektriska system och byggde modellplan. (Att kunna löda har jag faktiskt haft praktisk nytta av, fast jag aldrig har konstruerat någon rymddräkt.)

Jag blir ömsom stolt och ömsom generad när jag tänker på mitt yngre jag. Jag var en rätt rolig person, men jag måste ha varit lite jobbig att ha att göra med. Påstridig, och defensiv. Jag pratade för mycket på lektionerna (gärna om vad jag läst i Forskning och Framsteg, och som inte stod i läroboken) och inte med någon på rasterna. Framför allt skulle allt ha blivit så mycket bättre om jag hade låtit bli att överanalysera allt så gräsligt och börjat umgås tjejen i parallellklassen som jag först senare insåg hade varit en jättebra kompis. Fast det gick ju inte, för jag visste inte ens hur man börjar prata med någon, och på lunchen kunde jag gå ett helt varv runt matsalen och diskutera med mig själv om var jag kunde och inte kunde sätta mig. Verkar det knäppt att sitta vid samma bord som någon man inte brukar umgås med? Ska man sätta sig närmast eller i andra änden av bordet?

Jag läste böcker med titlar som Vänskapsfaktorn och Att växa som vuxen, som min mamma hade, för att försöka lista ut hur man skulle få kompisar. Det gick väldigt dåligt. Praktiska färdigheter måste ju övas, och jag blev förkrossad över mina misslyckanden. Det verkade som om alla andra hade en hemlig kod som jag inte var invigd i, och jag gjorde en massa fel som bara fick mig att framstå som en utomjording.

Jag läste just en artikel om kärlek och Aspergers syndrom. Intressant. Jag tror att de flesta kan lära sig något av att inse hur svårt det här med relationer faktiskt är, och det blir så uppenbart när man funderar på Aspergers och hur det funkar. En gång råkade jag på en psykolog (i mödravården) som skickade mig på Asperger-utredning — fast jag behövde bara prata en liten stund med en expert för att få veta att jag inte behövde gå vidare med det. Fast det var så sent som tidigare i år som jag verkligen insåg att jag inte har några särskilda problem med att tas med människor. Inte värre än andra. Inte nu längre.

-Det visste jag redan för femton år sen, sa en kompis till mig när jag berättade detta.

Fast jag har allt blivit bra mycket bättre på sådant sedan nittiotalet, och jag har inte tänkt sluta lära mig. Jag tycker mycket om människor, och vill gärna förstå mig på dem. Att veta att det är en förmåga som kan tränas som alla andra är en bra utgångspunkt för att bli bättre. Jag älskar kompetens, och beundrar människor som kan saker. Det finns inget häftigare än att vara riktigt bra på något. På sistone har jag blivit extra medveten om hur lång väg det är för att faktiskt gå från nybörjare till någorlunda skicklig. Det är ändå en väg man måste vandra, vad det än är man ska lära sig. Det är plågsamt att göra de där nybörjarmissarna, och jag tror så lätt att de beror på att jag bara är obegåvad och inte kan. Men sen försöker jag igen. Det där med att ge upp har faktiskt aldrig legat för mig.

För några dagar sedan fyllde jag jämn kvadrat. (Det är elva år sedan sist, om någon undrar hur gammal jag är.) Det är väldigt trevligt. Hittills måste jag säga att jag älskar att bli äldre, det har bara varit positivt. Det kommer kanske en ålder när jag börjar känna mig trött och sliten, och då kanske det blir jobbigt att åldras, men det verkar inte överhängande nära. Det allra bästa med att bli äldre är den tilltagande känslan av att känna mig själv och veta vad jag kan göra.

Om jag hade läst om Aspergers syndrom när jag var yngre hade jag nog trott att jag hade det. Skillnaden är att Aspergers är ett neurologiskt problem, och det jag led av var snarare någon sorts grav social osäkerhet kombinerad med brist på social träning. Jag blev excentrisk, helt enkelt. Det är väldigt lätt att bli det om man har nördiga intressen och ställer sig vid sidan av den vanliga socialiseringsprocessen som alla jämnåriga går igenom.

En ny sak jag lärde mig av den här artikeln var att det tydligen är ett Aspergerdrag att tänka i bilder. Det visste jag inte. Det gör ju jag! Väldigt mycket, och det skulle jag inte vilja vara utan. Det betyder förstås inte mycket alls, men det var en rolig detalj.

När jag var barn hade jag mitt födelsedagskalas på tjugondag Knut. Det kanske jag borde ta upp igen, och bjuda alla mina vänner. Jag har ju faktiskt sådana. Det är roligt att leva, och det är himla skönt att bli äldre.

(Förresten: jag fick Expeditionis Planeta Teitus i födelsedagspresent. Fin!)