I Konsten att vara snäll trycker Stefan Einhorn på att det inte alls är tanken som räknas, utan vad man gör. Jag håller med, fast ändå inte.

”Det är ju ändå tanken som räknas” säger man när man råkat lägga paketet med presentpralinerna på elementet så att de smält och tappat formen innan man ger bort dem. Eller när man stickat en tröja till någon i helt fel storlek. Eller när man vill bjuda på en fin middag och bränner vid såsen. Det man menar då är ju att det är uppenbart att givaren haft väldigt goda avsikter och ansträngt sig för att det ska bli bra, fast bara misslyckats litegrann. Det betyder ju normalt sett inte att man struntat i att göra en vänlig handling eftersom det ju ändå är tanken som räknas. Eller hur?

Men ändå. I slutänden är det att man aktivt visar att man bryr sig om andra som spelar roll. Tanken kan vara början till en handling, men man får se till att få ändan ur vagnen också. Samtidigt är de elaka tankarna inte så farliga, bara man inte har för avsikt att göra något av dem.

Kärlek är inte i första hand en känsla, utan något man gör. Det har varit en viktig princip för mig. Med den inställningen är det också mycket lättare att förstå hur man kan lova att älska någon hela livet (man lovar inte att vara förälskad tills man dör, det går ju inte) eller hur det faktiskt är möjligt att älska sina fiender, om man har några (man behöver inte tycka om någon för att älska henne, om kärlek är det som tar sig uttryck i handling).

Nu ska jag gå och äta en pepparkaka, och odla min julsnällhet.

Advertisements