Imorgon är det midvinter, vintersolståndet. Jordens axel pekar rakt bort från solen vid halv sex imorgon bitti. Det betyder att vi är vid den tiden på året då vi får stå ut med upprepningar av en viss sorts tomma klyschor. ”Nu går vi mot ljusare tider!” Jotack, men dagens längd ändrar sig bara ett par minuter på en vecka vid den här tiden på året, så det tar ju ett tag innan det riktigt märks.

Fast det är klart att det är en symboltyngd och betydelsefull tid på året, som är ett utmärkt tillfälle för att hålla stora fester — både för att pigga upp trötta nordbor, och för att det passar så fint att uppmärksamma årets rytm.

Just därför förekommer det förstås allsköns andra jobbiga klyschor, som har att göra med vem som egentligen har mest rätt till firandet. Speciellt tröttsamt är det i USA, landet där allting måste göras mycket mer extremt. Där finns det folk som är upprörda och klagar över ett ”krig mot julen”. Det som hänt är bara att de fått syn på sitt privilegium — de har varit vana vid att deras sätt att fira har varit det enda och rätta, och plötsligt ska andra traditioner få ta plats på samma villkor. Det är klart att det är lite omvälvande, men somliga har verkligen inget konstruktivt sätt att handskas med det på. En av mina favoritskribenter på internet, Fred Clark, har nyligen diskuterat ett exempel på hur idiotiskt det kan gå till: Confused Rhode Island Christianists sing secular song to defend Pagan symbol. Jag kan förstå att folk som blir tvungna att konfrontera sådant, och folk som hävdar att ”Jesus is the reason for the season”, blir frustrerade och irriterade. Det blir jag med.

Samtidigt är det en tid på året som passar väldigt bra för att fira Jesu födelse, med all symbolik kring det. Då vill jag gärna kunna fira i enlighet med min egen tradition, utan att behöva stå till svars för att somliga av mina förfäder har tvingat andra av mina förfäder att överge sin sorts firande i en tidsålder då detta var politiskt sprängstoff i vårt land. Jag har personligen inte stulit någons högtid, och jag tänker inte hindra någon från att fira sin sorts fest. Jag vill gärna be om ursäkt för de gånger jag överreagerat när folk på skämt anklagat mig för att vara en del av att ha förstört någon hednisk tradition. Jag saknar den typen av humor, och känner mig bara orättvist anklagad. (Det är mitt eget problem, och ingen annans. Jag har issues, som jag försöker bearbeta. Jag ska bli snäll, mogen, och lära mig agera helt igenom rationellt någon gång.)

Det är på grund av sådana konfrontationer jag dagdrömmer ibland om min onda tvilling, som jag kallar Dana. Hon är förmodligen inte särskilt ond egentligen, men hon bryr sig inte om vad någon tycker och hennes valspråk är ”Alltid retar det någon”. Hon har förmodligen en galen frisyr i rött och grönt, ett stort kors om halsen och en t-shirt med texten WTFWJD?! (What The Fuck Would Jesus Do?!) eller så. På sin väska har hon en Jesus-fisk (en kristen symbol, det grekiska ordet för fisk, \mathrm{IX}\Theta\Upsilon\Sigma, är en akronym för Jesus Kristus Guds son Frälsaren) som pussar en Darwin-fisk, inskrivna i ett hjärta. Hon ber bordsbön även på restaurang, korsar sig när hon går förbi en kyrka och talar om varför hon tackar nej till semlan efter fettisdagen.

Dana är förstås en fantasi jag har för att kanalisera min egen känsla av frustration, men att agera ut det på det sättet skulle bara bli larvigt. Särskilt som de allra flesta i omgivningen inte har så starka känslor i sådana frågor. Dessutom är jag väldigt ointresserad av att medvetet gå folk på nerverna. Jag är mycket mer inriktad på att diskutera och lära mig saker. Och kanske, idealiskt, att bygga broar mellan människor så att de kan förstå varandra bättre.

Så istället för att gå omkring och bråka (mer än att skriva sånt här på min blogg, vilket ibland verkar vara tillräckligt provocerande i sig) äter jag fikon och lyssnar på julsånger. Fred Clark på Slacktivist hade ett fint inlägg om julens revolutionära budskap och sången ”O Helga natt”: ‘Won’t you help to sing…’ Jag gillar Slacktivist för det starka ställningstagandet, för attityden att våga vara kristen och samtidigt inte hålla tyst inför kristnas nonsens och idiotier. Det är Dana, fast bättre och konstruktivt. Kanske kan jag bli sådan jag också, när jag blir stor.