Uppdatering: På något vis har jag lyckats missa att Kim Jong-Il har dött. Såg nyheten precis efter att jag postat detta. Bonuslänk: Kim Jong-Il looking at things.

Ibland är det väldigt skönt att bara spontant plocka upp en bok och läsa den direkt, istället för att lägga den att mogna på att läsa-högen. Så gjorde jag med Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. När jag plockade upp den visste jag inte ens att den var nominerad till Augustpriset i år.

Det är en reseskildring från Nordkorea, kombinerat med en massa bakgrundsinformation om det man inte får se när man reser runt: historia, nutidskultur, detaljer om ledarna och hur ekonomin fungerar i flera parallella system. En hel del information kommer från folk som lyckats hoppa av i väst eller fly till Kina som berättat bland annat från landets fångläger. Det är ett absurt land, som funkar enligt helt annan logik än man är van. En död man är president, och en sorts rasistisk nationalism är påbjuden ideologi.

Titeln syftar på monsterfilmens logik, men det där om film och hur den används in Nordkorea kommer först mot slutet av boken. Innan dess hänger titeln mystiskt i luften. Fast det gjorde mig inte så mycket, det var ändå en fascinerande och lite läskig bok. Jag var nyfiken på Nordkorea, och tycker verkligen att jag lärt mig mer om landet nu.

Det var ett intressant sammanträffande när jag i samband med att jag läste Alla monster måste dö lyssnade på novellen ”A Militant Peace” av David Klecha och Tobias Buckell (audio här). Den handlar om en framtida invasion av Nordkorea av en teknologiskt överlägsen militärmakt, fast utan vapen. Det kändes lite som en revansch, en sorts önskefantasi där jag kunde betrakta hur det där konstiga landet välts över ända. Jag vet inte hur sund den impulsen är egentligen, men det kändes skönt efter att ha blivit så arg på hur folket där har det.

En detalj som bara skulle ha varit lustig kuriosa någon annanstans, men som bara bidrar till den allmänna surrealistiska känslan i Alla monster måste dö, är de kvinnliga trafikpoliserna. De får tydligen sitt smink betalt av staten. De finns på Youtube, där man kan studera deras koreografi.